I taggtråden

Bertil Lybeck: I taggtråden

Första världskrigets taggtrådsbemängda, giftgasinfekterade skyttegravfält står ännu efter ett sekel av massakrer och terrorbombningar som själva sinnebilden för krigets absurditet. Det här var kriget som skulle göra slut på alla krig men som istället krossade en hel generation under sina brutala larvfötter och planterade draksådden till nittonhundratalets krigsförbrytelser.   

I det neutrala Sverige kunde man ännu en tid sitta i sommarpaviljongen, läppja på sitt kaffe och tänka att den civiliserade världen var en förnuftigt inrättad plats, men också till våra kuster nådde svallvågorna från det stormande havet, någon gång på ett handgripligt och samtidigt nästan övertydligt symboliskt sätt.

Läs här min recension av boken Första världskriget i svenska arkiv.

Johan

Från konstnärer till direktörer

Torekov var nu inte bara idyll – även om det är ett av de flitigast använda orden om platsen, som snart började locka till sig en bredare borgerlig publik. Att beskåda skeppsvrak var ett av turistnöjena, det gjorde till exempel Vilhelm Ekelund.

En kulmen på badlivet nåddes den heta och soliga sommaren 1914, då tidningarna rapporterade om rekordartade besökssiffror: "Den starka värmen har jagat hela karavaner af åkande, cyklande och gående milsvidt in från landet ner mot hafsstranden", skrev Båstads Tidning den 24 juli. Säsongen fick ett abrupt slut när kriget bröt ut fyra dagar senare och badstranden tömdes på folk.

Här skriver jag om boken "Här trifvas vi förträffligt!", om turismen i Torekov.


Ann

Lotass, limited edition

Är det då mödan värt att ansluta sig till Lotass fan club och sprätta upp bokens oskurna blad?
En märklig prosaupplevelse väntar, det är ett som är säkert. Lotass romaner – det känns lite vanskligt att kalla dem så – hålls knappast samman av någon kronologisk berättelse, istället är det fråga om lyriskt laddade textstycken som målar upp scenerier, frambesvärjer miljöer, frossar i beskrivningar av material, arkitektur, terräng, korsar tid och rum.

Här skriver jag om Lotta Lotass nya bok Örnen.

Ann

Karlfeldts blomsterfest

"Jag är den siste riddaren av liljan / i dessa boleriska rosentider", slår Karlfeldt fast i dikten "Tillägnan", och nog verkar han tillhöra en annan tid med sina härolder, hövdingar och hembygdshuldror. Det dalkarlarnas lustgårdsfrodiga bondland han besjöng sveptes i industrialiseringens epok in i ett dansant nostalgiskt skimmer.

Att förhålla sig till Karlfeldt är inte alldeles lätt i dag. Han befinner sig i den märkliga situationen att både vara folkligt älskad och betraktad som en lite pinsam rest från det förflutna, att på samma gång hållas levande i exempelvis tonsättningar och vara halvt bortglömd.

Karlfeldt fyller 150 i år idag. Här skriver jag om honom utifrån tidskriften Parnass och Stina Otterbergs nyutkomna essä Älska, dricka, sjunga, leva, dö.

Ann

Dylan på slottet

I takt med att Bob Dylans Never Ending Tour sträcker ut sig mot evigheten har recensionerna av hans konserter mer och mer inskränkt sig till rapporter om dagsformen. Spelningen på Sofiero i måndags ska ha liknat de båda i Stockholm i höstas, men varit mindre inspirerad.

För mig var det några år sedan sist, och när ljudteknikerna väl börjat få ordning på sina saker kan jag konstatera att Dylans röst är smidigare än på länge, att han bytt ut sin elektriska keyboard mot ett akustiskt piano (gitarr har han helt slutat spela, men munspelet hänger kvar) och att låtarna från den sena perioden av svartsynt americana nu helt dominerar repertoaren.

Hur fantastiskt det var i Stockholm vet jag inte, men nog är versionerna av låtar som Workingman´s Blues, Spirit On The Water och Forgetful Heart tillräckligt inspirerade för att kvällen ska vara minnesvärd, eller för att jag ska tycka att Dylan är på rätt spår. Det nya materialet är så starkt att han gott kan låta klassikerna vila.

Så slutar han ändå med en visserligen rejält omstuvad Blowin´ In The Wind, och kanske är det en tillfällighet som ser ut som en tanke att den äldsta låttexten för kvällen – där ”cannon balls fly” rimmar på ”hear people cry” – sorgligt nog också är den aktuellaste.  

Johan

I upptäckarnas kölvatten

Står man på Praça do Comércio – det sceniska, överdimensionerade torget vid Tejos strand, på tre sidor omgärdat av eleganta nyklassicistiska arkader och på fjärde sidan öppet mot den mäktiga floden som nära sitt utflöde i havet snarast påminner om ett brett sund – känner man tydligt att Lissabon är en stad som vänder ansiktet ut mot Atlantens vågor, inte in mot den europeiska kontinenten.

Så var det också här som globaliseringen inleddes. Vi hoppar på en spårvagn och följer Tejo västerut till stadsdelen Belém. Från denna plats skickades karavellerna ut på fjorton- och femtonhundratalen för att med navigationsteknik, handelsvaror och kanoner erövra världen eller åtminstone sjörutten till Indien. Som en gigantisk fartygsstäv reser sig Upptäckarmonumentet från 1960 med Henrik Sjöfararen längst fram i fören, omgärdad av krigare, präster och kulturarbetare i kolonialismens tjänst. Likheterna med det några år yngre Rymdmonumentet i Moskva slår mig. Salazardiktaturens historicism mot kommunistdiktaturens futurism.   

Fast redan på femtonhundratalet gjordes platsen om till en prålig utställningsyta som visade Portugals nya ställning som världsmakt i de stora upptäcktsresornas kölvatten. Försvarsverket Belémtornet och Jerónimosklostret uppfördes, och välståndet från den indiska kryddhandeln manifesterades i byggnadernas slösande utsmyckningar, utförda i en orientinfluerad sengotisk stil som nog en och annan jugendarkitekt låtit sig influeras av. Amarillosfärer och blomstergirlander i sten. Nedanför ett av Belémtornets vakttorn kan man se den första västerländska skulpturen av en noshörning.

Samtidigt som Portugals triumf framhävdes i monumentala byggprojekt skildrades den i ord av Luís de Camões. Lusiaderna – en episk framställning av Vasco da Gamas första resa till Indien – måste vara ett av världslitteraturens märkligaste diktverk. Camões, vars förebild var Vergilius, valde att lägga den grekisk-romerska gudavärlden som ett fantastiskt raster över sin nationalistiska och kristna värld. I en olympisk kallakrigssituation där gudaväsendena bekämpar varandra via ombud spelar Bacchus (av alla gudar) under täcket med muslimerna medan Venus tar portugisernas parti.  

Det är troligt att den antika kopplingen för en renässansmänniska var en litterär konvention som kändes naturlig, men för en sentida läsare sätter gudavärldens inblandning i striden mellan de kristna och otrogna onekligen hela den religiöst uppbyggliga berättelsen i gungning. Kulmen utgörs av da Gamas besök på den av kärlekskranka havsnymfer befolkade Kärlekens ö – möjligen avsedd som ett slags marin motsvarighet till jihadisternas paradis med 72 jungfrur – dit han och manskapet anländer för några dagars rekreation inför hemresan. En episod så vågad att diktaren måste komma med brasklappen att det bara handlar om en allegori.

Trehundra år efter Camões död i fattigdom och obemärkthet flyttades hans kvarlevor till en praktfull skulpterad sarkofag i Jerónimosklostrets kyrka. När vi kommer dit är den smyckad med blomsterkransar – Portugal har uppenbarligen inte glömt sin nationalskald. På andra sidan gången ligger hans hjälte Vasco da Gama i en likartad sarkofag. Skulpterad i sten på locket pressar den gamle sjöfararen pietetsfullt ihop händerna till bön. Kanske drömmer han om havsnymfer.

 

Johan