Gott nytt år!

Poesin reder sitt bo

Hur ser då den unga svenska poesin ut 2015, baserat på årets utgivning? ... Dikten är i hög utsträckning politisk, om än inte alltid på ett uppenbart sätt. Inte sällan står familjerelationer i centrum och den nära kretsen blir linsen som samhällsfrågorna bryts genom. Vad som intresserar är förhållandet mellan jaget och viet, gränsen mellan det privata och det offentliga, konstruktionen av det gemensamma. ”Vi reder vårt bo”, förklarar till exempel Linus Gårdfeldt i ”Lys med apan” (Bonniers), ”försöker bygga en plats där något kan växa”. Och Jonas Brun hävdar med besk absurdism i ”Gestaltlagarna” (Pequod Press): ”En familj kan i början ge upphov / till situationer som kan uppfattas som obehagliga // Du vänjer dig snart vid de nya lukterna”. Jag utnämner tillhörighet till årets tema. Något som innesluter och även utestänger.

Ett slags översikt över årets poesi hittar man här.

Ann

Julfrost

Ann

God Jul!

Ett år då vi behövde litteraturen mer än någonsin

Men vid sidan om monsterbästsäljare som bär hela marknaden på sina breda axlar har vi det myller av danska självbekännelser, ryska dystopier, franska flanörskrönor, isländska epos, sydamerikanska noveller, östeuropeiska monologer och västafrikanska postkoloniala klassiker som utgör litteraturens verkliga blodomlopp.

Hur var litteraturåret 2015? Jag försöker mig på någon slags sammanfattning, här.

Ann

I Fosses trans

Det är förstås julevangeliet som spökar i Jon Fosses kortroman ”Sömnlösa”, samtidigt som det är frestande att läsa historien som en allegori över dagens tillbommade gränser: ”här behövs det inte fler människor, säger hon och så stänger hon dörren”. Visserligen är Fosse en författare som vägrar att delta i samhällsdebatten och diskutera annat än estetik, men han skalar av sina berättelser och laddar dem med tidlösa symboler så att de likt myter låter sig lånas till tolkningar av världsläget igår såväl som idag.

Här skriver jag om Jon Fosses prisbelönta trilogi.

Ann

Andra advent

Landscape with Bastejkalns - Vilhelms Purvitis

Ur Tomas Tranströmer skrivbordslådor

”Det hjälper inte hur mycket man låser skrivbordslådorna, poesin läcker ut genom alla springor.”
Så skriver Tomas Tranströmer i ett brevutkast till Lars och Madeleine Gustafsson 1963. Ett ohejdbart läckage är väl egentligen inte en bild man förknippar med Tranströmers författarskap. Han är ju känd för motsatsen, för behärskning, koncentration och pregnans, för att väga varje ord på den mest finkalibrerade våg och slipa sina metaforer till blänkande perfektion. Produktionen var också sparsam: de samlade dikterna från ett halvt sekels skrivande ryms i en högst behändig utgåva på knappt 500 sidor.
Nu har i alla fall skrivbordslådornas innehåll definitivt sipprat ut, eller snarare skafferiets, för det var där författaren förvarade sitt hemma-arkiv med anteckningsböcker, manuskript, brev, foton och tidnings-artiklar.

Här skriver jag om Tranströmers skafferi. 

Ann

Haffners socialrealistiska kråksång

Från att ha varit ett brännande inlägg i samhällsdebatten har ”Blodsbröder” förvandlats till ett dokument från en svunnen ond tid. Och ändå är det svårt att läsa om vedermödorna hos dessa pojkar ”utan giltiga papper” utan att ägna en tanke åt situationen i dagens europeiska metropoler.

Läs här min recension av Ernst Haffners roman "Blodsbröder".

Johan

Houellebecqs identitetspolitiska inferno

Med ett raffinemang som inte alla hans belackare eller beundrare har blick för leker Houellebecq med våra – nåja, den europeiske mannens – svartaste farhågor och skamligaste förhoppningar. Västerlandets undergång har väl sällan skildrats med så sprittande gott humör.

Läs här min recension av Michel Houellebecqs roman "Underkastelse".

Johan  

Råkor, kråkor II

Gråskala II

"Søndermarken ved vintertid" (1895-96), Vilhelm Hammershøi.

Baggböleri och annat

Strax utanför Umeå ligger den skinande vita Baggböle herrgård, numera ett idylliskt utflyktsmål. Att namnet klingar bekant även på riksnivå är däremot en solkig historia: olaglig avverkning av kronoskog gav upphov till begreppet baggböleri, som senare kom att syfta också på hur skogsbolagen lurade av bönderna timmer och mark för struntsummor.

Det står en strid om makten och skogen i Freke Räihäs nya diktsamling med titeln ”Baggböleri”.

Här en kort recension av "Baggböleri". Här kan man läsa en notis om punkter i arabisk poesi, och här om när macho alfahannar bir feminister.

Ann

När det säger pling

Telefonen surrar till. Ett sms har anlänt, men inte av den vanliga sorten: "Tid med en fika?" eller "Just nu! 25 % på alla strumpor". Meddelandet inleds: "Mamma Mycket död. Det är ingen överdrift." Jag har beställt en sms-novell av Helsingborgsförfattaren Siddharta Sebastian Larsson med titeln "Detta korta sms (…) rymmer hela mitt liv" och strax tickar meddelandena in, ett par om dagen.

 Litteratur via sms, kan det vara något? Skriver om fenomenet, här.

Ann

SR Lyrikpris

Juryn. Foto: Stina Gullander

Snart är det dags att tillkännage vem som får priset för årets diktsamling 2015, det meddelas på en ceremoni på Radiohuset 18 november. Jag är stolt medlem i juryn!

Så här ser nomineringarna ut:

Carolina Thorells ”Jungfrukällorna” har nomineras för att den låter myten bli en ledsagare i vardagen i en drömsk och på samma gång kristallklar sorgebok. Poeten söker sig till språkets källor för att gestalta vad det innebär att vara människa och initierar ett mångbottnat samtal i dödens skuggor. Av blixtrande fragment skapas en helhetskomposition såväl grafiskt som klangligt: ett storslaget partitur till en brusten sång.

Erik Bergqvists ”Inte är vind” har nomineras för att den vrider och vänder på de stora frågorna i en formsäker och variationsrik dikt som försöker nå under verklighetens yta. Med blick för såväl detaljer som övergripande perspektiv och ett klassiskt bildspråk som på samma gång slipas till fulländning och löses upp betraktar poeten allt det förgängliga och undflyende i tillvaron. Det är dikt som blåser genom tid och rum och manar till uppmärksamhet.

Jila Mossaeds ”Jag föder rådjuret” har nomineras för att den i förtätade bilder återger en mörk personlig erfarenhet som också blir en spegel av världens förtvivlade tillstånd. Med skenbar enkelhet och mystisk skönhet formuleras under vånda en berättelse om det som inte låter sig berättas, om flykt, fara och förlust. Från exilens horisont avger poeten ett vittnesmål som brinner av smärta och knappast kunde vara mer angeläget idag.

Jörgen Linds ”Vita kommun” har nomineras för att den fångar världen i ett strömmande flöde som med skärpa och ömhet rör sig mellan det privata och det gemensamma. Det är dikt i ständig rörelse som försöker nagla fast det pågående medan det ännu pågår och sätter fokus på språkets otillräcklighet och nödvändighet. Ett storskaligt och djupt existentiellt projekt som skriver fram jaget och samhället i ett lågmält växelspel mellan poesi och prosa.

Katarina Frostenssons ”Sånger och formler” har nomineras för att den ställer sig i språkets korsdrag, följer tankens vindlande färd och iakttar världens skiftningar med en enastående känsla för ordens valörer och klanger. Med lekfull lätthet och svalkande allvar låter poeten det kända möta det okända i en utforskning av tillvarons dolda hörn. Här ryms eufori och sorg, sopor och skönhet, skratt och sönderfall i en dikt som vidgar sinnena och får bokstäverna att sjunga.

Om Sveriges Radios Lyrikpris
Sveriges Radios Lyrikpris är landets äldsta lyrikpris och ett av de mest välrenommerade. Första pristagaren var Nelly Sachs 1958 för ett författarskap som idag hör till 1900-talets allra främsta. Prissumman är på 30.000 kronor.

”Om mörker finns det fortfarande en del att säga"

Roman, står det angivet på omslaget. Men en och annan prosapurist kan nog känna sig lurad. Det här är ju poesi, i alla fall en stor del av boken, och mitt i allt har det sprängts in ett drama med åtta scener, prolog och epilog. ”Sapfofragment” är titeln på en avdelning där författaren splittrar raderna och låter de fåtaliga orden spridas ut på sidan: ”varenda dag”, lyder inledningsdikten i dess helhet.

Jag recenserar Josefine Klougarts "Om mörker", här. 

Ann

Gråskala

Johan Rohde, Sildig Aften ved Havnemolen i Hoorn.

Rena rama fakta

Pjäsen är en av tre som ingår i samlingen ”Fakta”, den första bok Leiva Wenger publicerar efter den hyllade debuten för fjorton år sedan. Var har han hållit hus alla dessa år? Med tanke på det långa uppehållet är det frestande att läsa ”Författarna” som en misstroendeförklaring mot fiktionen, ett skeptiskt avståndstagande till såväl högtravande konstnärsmyter och försök att stuva om verkligheten till en bra story som kulturvärldens förväntningar och de fack en person med ett icke-svenskt namn föses in i.

Jag skriver om Alejandro Leiva Wengers återkomst här. 

Ann

Konstnärens syster

Vad hade hänt om William Shakespeare haft en lika begåvad syster? Det frågar sig Virginia Woolf i "Ett eget rum" och hennes svar är nedslående: Judith Shakespeare skulle inte ha fått någon utbildning eller möjlighet att utveckla sina talanger, hon skulle ha lovats bort till första bästa ullhandlare och slutligen tagit livet av sig.
Carl-Fredrik Hill hade verkligen en syster, med samma längtan efter konsten som han själv. Också hon drömde om att åka till Paris för att måla, men endast brodern tilläts lämna hemmet i Lund och resa iväg. När Kerstin Norborg nu skrivit en roman om Marie-Louise Hill är just hennes fantasi om ett eget rum central: ett rum med fönster från golv till tak och utsikt över vatten − ett frihetsrum.

Här recenserar jag Kerstin Norborgs roman "Marie-Louise".

Ann

Berättelser så in i norden

Isländske Einar Már Gudmundsson blir som en bild av litteraturens gränslöshet när han kliver in på scenen med en resväska full med böcker och utan manus läser poesi växelvis på isländska och danska. Gudmundsson svarar också ja på frågan om det går att betrakta den nordiska litteraturen som något gemensamt, inte minst för att vi delar en litterär tradition. Han berättar om hur han som ung förälskade sig i de latinamerikanska författarna, men när han sedan vände tillbaka till den nordiska litteraturen upptäckte han att samma saker fanns också här, hos författare som Halldor Laxness, Selma Lagerlöf, Karen Blixen

.
I söndags besökte jag Nordiska litteraturens dag i Helsingör, där Gudmundsson framträdde med bland andra Yahya Hassan. Här skriver jag om evenemanget.
Tidigare i veckan lyssnade jag till Josefine Klougart i Höganäs. Det kan man läsa mer om här.

Ann

Råkor, kråkor

Att måla i grått och blått

– Den bästa beskrivningen jag kan ge av boken är att det är ”Madame Bovary”, utan någon Madame och utan någon Bovary. Det är ju inte så att Nora Webster begår äktenskapsbrott eller tjänar en miljon dollar. Allt det där som folk vill ha i fiktion, stora sensationer … Romanen har inga stora sensationer, den har bara en mängd små detaljer.
Det är just de där små vardagliga detaljerna, skarpsynt, omsorgsfullt och ömsint fångade, som gör Colm Toíbíns lågmälda prosa så levande. Han har kallats mästaren av ”less is more” och själv jämför han sitt skrivande med Vermeers målningar: det handlar om att betrakta de oansenliga tingen, ljuset i ett litet rum. Hemmet och familjen står i fokus, perspektivet är tätt inpå.

Jag intervjuar Colm Toíbín, här.

Ann

Oktober i själen

När vi nu trätt in i den mörka årstiden är det lätt att få för sig att ljuset aldrig kommer tillbaka. Välkommen till Gunnar Hardings nya diktsamling ”Från vinter till vinter”, där just denna känsla råder. Med en färgkarta som sträcker sig från snövitt till askgrått låter han de meteorologiska förhållandena prägla stämningen: höstskymning, snålblåst och blötsnö, en ”evig tröstlöshet”.

Här finns min recension av Gunnar Hardings nya diktsamling.

Ann

August 2015

Ovanligt förväntade val. Så kan man beskriva nomineringarna i den skönlitterära klassen, där i stort sett alla titlar har förekommit flitigt i förhandssurret. Juryn har gått på säkra kort snarare än att bjuda på överraskningar och det finns ingenting att anmärka på de böcker som kommit med. Däremot på vad som inte har kommit med.

 Min kommentar till årets augustnomineringar finns här. 

Ann

Siena II

Neroccio di Bartolomeo Landi: Hellespontisk sibylla. Golvmosaik, Sienas katedral, 1483

Nobelpriset - om kulturskribenterna själva fick välja

De årliga spekulationerna inför Nobelpriset flyger över kontinenterna, gräver ner sig i bettingodds, bländas av stjärnglans, räknar på länder, språk och ämnesområden men glömmer ofta bort vad som är Akademiens enda egentliga intresse: litteraturen.

Också jag spekulerar förstås, här.

Ann

Världens svartnade brandhärd

Mankell utvinner tragik och komik ur avfolkningsbygdens gestalter och miljöer, där rostande järnpållar går ihop med ”unkna gammalmanstankar” och en allt djupare tystnad. Samtidigt kan den tveksamme hjälten på typiskt mankellvis få oss att tro en smula på den skröpliga människan.

Läs här min recension av Henning Mankells sista roman, "Svenska gummistövlar".

Johan

Republikansk dygd

Ambrogio Lorenzetti: Det goda styrets följder (detalj),  1337-1340, Palazzo Pubblico, Siena.

Västerbotten, september IV (fågeltema)

 Ann

När skitstövelfilter saknas

Vilken blick hon har, Dorthe Nors. Grym och ändå kärleksfull. Disträ och på samma gång genomskådande. Den ger intryck av att vara förströdd, strövar omkring lite hit och dit och gör nedslag på saker som verkar helt oväsentliga. Så naglas en särskild detalj fast och historien framstår plötsligt i en annan dager.

Här skriver jag om danska Dorthe Nors hyllade historier.

Ann

Västerbotten, september III

Ann

Västerbotten, september II

 

Ann

I främlingsfientlighetens skuggor

Hösten 2010 höll hela Malmö andan. En mördare gick lös i den mångkulturella staden och riktade sin pistol med lasersikte mot slumpvis valda offer med utländskt utseende. När polisen till sist lyckades sätta stopp för terrorn visade det sig att den skrämmande gestalt som gömde sig i främlingsfientlighetens skuggor var en sjukskriven före detta tandtekniker med spenslig kroppsbyggnad, tjocka glasögon och pedantisk läggning. En man så alldaglig att ingen skulle lägga märke till honom, men med en fullt utrustad stridsväst under överdragsjackan. 

Läs här min recension av Joakim Palmkvists bok om Peter Mangs, "Äventyr i Svenssonland".

Johan

I tyranniets händer

Vad gör fångenskap med en människa? Kan tanken vara fri när kroppen hålls bakom galler? I Aris Fioretos nya roman ”Mary” ställs frågan om individens valmöjligheter i kringskurna omständigheter på sin spets.
Året är 1973 i militärjuntans Grekland. Studenterna gör uppror och ockuperar högskolan med krav på frihet och demokrati. Regimen svarar brutalt. 23-åriga Maria, som kallar sig Mary, har precis fått bekräftat att hon är gravid när hon arresteras av säkerhetspolisen för att ha deltagit i demonstrationerna.

Här recenserar jag Mary.

Ann

Västerbotten, september

 

 Ann

I livets tvärdrag

En debutroman borde man läsa med ogrumlad blick, men när Karl Ove Knausgårds förstlingsverk ”Ut ur världen” från 1998 kommer på svenska är det svårt att gnugga bort 3 700 sidor ”Min kamp” ur ögonen. Särskilt som debutens jagberättare Henrik Vankel ligger så nära den självbiografiska romansvitens huvudperson att de i mitt medvetande bitvis glider ihop till en och samma gestalt.

Läs min recension av Karl Ove Knausgårds roman "Ut ur världen" här.

 

Johan

Moln V

Gustave Courbet, Seascape, 1874

Kära försvunna undran

”Brev i april” är en hälsning från idyllen. En vårdag anländer en kvinna och hennes lilla dotter till ett hus någonstans i sydligare trakter. Här ska de tillbringa en tid, bada, duka fint i trädgården, gå på skogspromenader, sitta på terrassen under stjärnornas ljus och lyssna till floden.

Märkvärdigare än så är inte ramen i Inger Christensens diktsamling från 1979. Och ändå är det hur märkvärdigt som helst.

Här skriver jag om Inger Christensen.

Ann

Moln IV

Emil Nolde, Sea with violet clouds and three yellow sailboats, 1946

Moln III

Eugene Boudin, Voiliers

En förlorad (virtuell) värld

En synonym till paranoia? Elfte september. Liktydigt också med konspirationsteorier och en rubbad världsordning. Det är klart att Thomas Pynchon inte kunde hålla sig borta från den katastrofala hösten 2001.

I författarens postmoderna universum döljer sig komplotter bakom komplotter; bevakarna visar sig vara bevakade och de mystiska sambanden är kanske inte slumpmässiga men heller inte särskilt konsekventa. Här är kaos kung och fragmentiseringen grundlag, vilket gjort Pynchon känd för att snuva läsarna på tillfredsställande lösningar och låta trådarna dingla retfullt oknutna. Så när allt i senaste romanen "Bleeding Edge" – den nionde boken i ett halvsekellångt författarskap – verkar hänga ihop och peka med ödesdiger konsekvens mot ground zero gäller det att vara på sin vakt. Internets dolda programkoder och brutna länkar är en perfekt metafor för den pynchonska prosan.

Här recenserar jag Pynchons senaste.

Ann

Drömstoft i regnbågens alla färger

En stor regnbåge spänner över Helsingborg bara minuter innan det är dags för invigningen av Passage 2015. Även om den är ett resultat av kvällens störtskur är det på något vis passande med detta mångfärgade emblem på stadens himmel som inledning på fyra dagars gatuteater.
Det är elfte årgången av den internationella festivalen som pågår på båda sidor sundet och visar upp en rejäl spännvidd på programmet. Under de fyra dagarna kommer det att staplas sten, dansas med cyklar, blåsas upp rosa jätteballonger, musiceras med skrot och bindas ihop ett gigantiskt trassel av färgglada snören.
Så mycket längre kan man knappast komma från Johan Jönsons föreställning "Trucker lounge" som på torsdagen turar på Hamlet. Samtidigt som färjan lägger ut från Helsingörs kaj börjar han i konkurrens med välkomstutropet i högtalarna att lågmält läsa ur sin senaste diktsamling "mot.vidare.mot": "Som en utfällning av drömstoft..."

Jag åkte färja med Johan Jönson och gick på gatuteaterfestival. Här finns en text.

Ann

Moln II

Charles Harold David, Clouds after a storm, 1900

Moln

Ivan Aivazovsky, Clouds above a calm sea, 1889

Alltid med ett lyckligt slut

I deckaren går ju spänningen ut på att vi inte vet vem som till sist kommer att få skaka galler – i romance kan vi vara säkra på precis vilka tu som så småningom ska bli ett. För att någon dramatik ska kunna uppstå måste författaren lägga krutet på själva spelet mellan de motvilligt eller olyckligt förälskade, på den konflikt som gör att deras relation verkar alldeles omöjlig. Där finns alltid hinder som måste övervinnas och ju högre desto mer kittlande.

Jag har läst en hög med romance-romaner, och skriver om genren här.

Ann

En mosaik över danska krigsåren

Det är vardagen som står i fokus när Klaus Rifbjerg i sin sista samling berättelser skildrar de danska krigsåren, livet som på ett sätt lunkar på nästan som vanligt, på ett annat förändras i grunden. Här är småpojkarna som leker sabotage genom att lägga sten på tågspåren, här är kvinnorna som lyfter på kjolen för män i uniform, här är borgarna som helst vill spara ammunitionen till bolsjevikerna, för några nazister kan man väl stå ut med för att slippa röda faran?

Jag har läst Klaus Rifbjergs Besat, här kan man läsa om den.

Ann

Från den gamla sångens källa

Varför sjunger de spanska mödrarna så sorgsna vaggvisor? I en föreläsning från 1928 grävde Federico García Lorca i vyssjandets musikaliska arkeologi och fann en skatt av vemodiga melodier och kärva ord. Många småttingar vaggades till sömns av visor som snarare verkar handla om döden än om sömnen och runtom i landet flödade sånger om kvinnans knog och vedermödor, om fadern som är ute och super, om älskaren som står utanför dörren, om de moderlösa som varken har kärlek eller bröstmjölk att vänta.

Här skriver jag om Lorcas poesi.

Ann

600 kvadratmeter drömmar

Det har kallats Valbys fulaste hus. Betonglådan från det brutalistiska 60-talet skär likt en vidsträckt mur genom kvarteren. Det fungerar som ett slags rumsavdelare mellan det charmiga Valby med gamla radhus och fina villakvarter som sträcker sig ända till den idylliska parken Søndermarken, och det mer hårdhudat urbana Valby där nedgångna hyreshus samsas med ödsliga torg. Vi befinner oss i en stadsdel i Köpenhamn som har sin egen prägel, en före detta landsbygd som sedan länge är en "by i byen".

Vid husets södra gavel, i korsningen mellan Gadekærvej och Mosestykket, pinkade tidigare hundar på en liten gudsförgäten gräsplätt. Nu finns här en grönskande park med små kullar, slingrande gångar och picknickbord. Allt upplyst av poesi.

Jag har åkt till Valby och läst en sex våningar hög dikt, här kan man läsa mer.

Ann

Strandscen III

Williard Metcalf, By the Shore, Walberswick, 1885

Strandscen II

Robert Henri, Sunlight, Girl on Beach, Avalon, 1893

Strandscen

Albert Bierstadt, Strandscen 1871

Stjärnmöten i sommaren

Och från första stund sprakar missförstånden när Elmer en dag kliver in i Ediths mytomspunna trädgård med en kattunge under armen. Hon hade ju sökt kontakt med det unga litterära Finland - här är han!

I sommar strålar den finlandssvenska modernismens poetiska fixstjärnor samman på Arilds Vingård där Svenska teatern gästspelar med "Guds djärvaste ängel", Magnus Nilssons pjäs från 1985 som fantiserar fritt kring mötet som ägde rum i Raivola 1922.

Det är hårt spända förväntningar och sköra drömmar som tampas med verklighetens hårda - eller kanske snarare triviala - klang när de två försöker komma underfund med varandra.

Det är sommar, och det blir inte så många böcker recenserade. Däremot gör jag annat, som att gå på sommarteater. Jag har sett Edith (Södergran) möta Elmer (Diktonius) i Arild, det kan man läsa om här. Och HC Andersen möta Jenny Lind i Domsten, här.

Ann

Stad i rörelse

Den traditionella bilden av Kiruna är machostaden i skuggan av gruvberget, mitt i ingenstans, i ett evigt vintermörker. I den officiella marknadsföringen ser vi snarare en norrskensupplyst mönsterstad som i utvecklingens namn ska uppgraderas till 2.0. Ett nytt läsvärt nummer av Provins (nr 2, 2015) lyfter fram alternativa berättelser och lägger till nya och bortglömda skikt av ortens historia. "Till dem som tror att Staden bara är Gruvstaden, Strejkstaden, Mörkstaden, Kallstaden", skriver Elise Ingvarsson i ett eko av poeten Kerstin Bergström, och den som känner sig träffad kan lära sig en hel del av tidskriften. 

 

Här skriver jag om tidskriften Provins.

Ann

Vit bukett

Piet Mondrian, Flowers Sun

Dunsterna från historiens sumpmark

Den seglivade Södergranmyten säger en hel del om vårt behov av att konstruera det främmande och exotisera det vi upplever som periferi. Det är just sådana mekanismer som gestaltas i Jerker Sagfors andra diktsamling med den suggestiva titeln ”De döda kommer från Karelen”. Fast här står den finska regionen inte bara för något pikant annorlunda utan för den okända faran som hotar hela civilisationen. Självaste döden i barbarens gestalt.”De döda kommer från Karelen” är en poetisk handbok i hur rädsla föder lögner och lögner alstrar hat, hur främlingar blir till fiender och fiender avhumaniseras. Allt mycket applicerbart på samtidens konflikter.

Här recenserar jag Jerker Sagors diktsamling.

Ann

Blå bukett

Henri Martin, Vas med blommor, 1910

Midsommarkrans

Viktor Borisov-Musatov, Girland av ängsblommor, 1905