Också 2017 har världen varit galen och behovet av skönlitterär terapi kunde knappast vara större. Ändå har samtiden inte varit påfallande synlig i årets svenska prosa, möjligen Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här” och något tjog deckare undantagna. Snarare har det förflutna blivit prismat som dagens brännande frågor betraktas genom. En annan möjlighet är att dystopiskt låta framtiden sätta ljuset på vad samtidens konflikter kan leda till.
Jag blickar tillbaka på året och framåt mot 2018, här.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar