Else Lasker-Schülers berusande bilder

Hon klädde sig i manskostym och klippte håret i page decennier innan det bobbade hårets genombrott. Hon hängde på Berlins bohemcaféer, sov på parkbänkar och biografer, oftast hemlös, ständigt pank. Hon uppträdde i orientalisk sidendräkt och kallade sig Prins Jussuf. Och så skrev hon helt vidunderliga dikter.

Att expressionismens drottning Else Lasker-Schüler (1869-1945) så länge varit så pass okänd i Sverige är ett mysterium. Bara några få dikter har funnits översatta i antologier. Själv har jag gjort försök att läsa de tyska originalen - att jag snart gav upp har ingenting med Lasker-Schülers dikter att göra, enbart med mina taffliga tyskakunskaper.

Nu finns till slut boken jag verkligen längtat efter: "Dikter & porträtt", där Peter Handberg gör fina tolkningar av Lasker-Schülers blodfyllda poesi. Den som kan sin Edith Södergran kommer att känna igen en hel del av de berusande bilderna, de stormande lidelserna, alla stjärnor, hjärtan, rosor - så var Södergran också en av hennes beundrare.

Hans blod

Allra helst plockade han min lycka

En sista ros i maj

Och kastade den i rännstenen.

Hans blod plågar honom

Allra helst lockade han min själ

En darrande solstråle

In i sina dystra nattliga kval.

Allra helst tog han mitt lekfulla hjärta

En yster fläkt av vår

Och hängde upp det i en törnbuske

...Hans blod plågar honom.

Ann

Den helige anden i cyberrymden

Läser att Benedictus XVI skyller debaclet med den förintelseförnekande biskopen som togs till nåder igen på bristande datorvana. Det gamla bandet mellan kyrkan och fascismen kommer på nytt upp till ytan, men den Helige Faderns underlåtenhetssynd tycks främst bestå i att han inte surfar tillräckligt mycket på Internet. Ska man alltså dra slutsatsen att dogmen om påvens ofelbarhet inte sträcker sig till cyberrymden?

Johan

Slakthus Köpenhamn

Poesiuppläsning, baren Jolene, Köpenhamn. Gamla möbler och guldinramade speglar samsas med ruffigt kaklad industrikänsla. Kødbyen, de gamla slakthuskvarteren som håller på att tas över av gallerier, barer och hippa klubbar, är för närvarande det hetaste heta. En tidig lördagkväll gapar skyltfönstren tomma och de stora asfaltsytorna ligger öde.

Runtomkring området är ett annat slags kött till salu.

Jag drabbas lätt av landsortsstora ögon i Köpenhamn, särskilt på kvällstid. Ibland känns byen verkligen storstadsshård. En hårdsminkad kvinna med röda lackstövlar och nätstrumpor med tennisbollsstora hål står och spanar efter bilar som kanske stannar. En kondom slängd på trottoaren. En uteliggare sover på golvet vid ingången till møntvasken.

Tidigare på dagen går jag på Danmarks farligaste gata, Blågårdsgade. Här var skottlossning för bara någon vecka sedan, hålen lär synas i en husvägg. Håller ett hårt grepp om min handväska. Men mopedgäng som rycker väskor ur cykelkorgar är tydligen ett helt okänt fenomen, får jag veta: "Här händer aldrig något sådant."

Ann

Ps. Här är min rapport från dagen.

En påse blandad americana

Liksom förra årets debut, "The Good Life", är Justin Townes Earles uppföljare "Midnight at the Movies" en påse blandad americana. Här finns folk, blues, honkytonk, altcountry, ja t.o.m. ett par stompiga tjugotalspastischer, och så ett par riktigt snygga countryballader. En artist som ännu söker efter sitt uttryck? Ja, man skulle lätt kunna tro det, om inte allt hade genomsyrats av ett sådant engagemang och en sådan pondus. Snarare än en obeslutsam artist är Justin Townes en cirkushäst som har mer än ett trick på repertoaren, och jag skulle gissa att hans kärlek till musiktraditionen är större än hans sinne för marknadsstrategier.

Johan

Babianen i oss alla

David the Younger Teniers (1610-1690): A Festival Of Monkeys

Vantrivsel i kulturen? Allt känns genast lite värre när man läser danska Naja Marie Aidts novellsamling "Babian", belönad med Nordiska rådets litteraturpris i fjol. Här är hinnan av civilisation tunn och vardagen visar sig i sin värsta gestalt: individerna går omkring som tickande bomber av frustrationer, små irritationsmoment växer till groteska katatrofer. Och kärnfamiljlivet är precis så mardrömslikt som det kan bli när fem personer under tidspress sitter instängda i en liten bil. Här finns min recension.

Och till helgen blir det mer danskt för min del: imorgon lördag är jag utsänd reporter på nordiskt litteraturseminarium i Köpenhamn.

Ann

Happeningen i Baltiska hallen

Den som tror att idrott är något annat än en fortsättning på politiken, bara med andra medel, får sig en tankeställare av helgens Davis Cup-match mellan Sverige och Israel i Malmö. Borde matchen ha stoppats? Tja, alldeles bortsett från säkerhetsläget (och delar av vänsterns behov av nostalgikickar) tycker jag att spel utan publik inte är en så dum idé. Över 1300 människor dödades av den israeliska krigsmakten i Gaza, och som en konsekvens står läktarna nu tomma. En tyst match i stället för en tyst minut. Elitidrotten berövad sin aura av meningsfullhet. Den chauvinistiska massuggestionen bruten. - Fast när jag slår på teven för att beskåda happeningen är det långt ifrån så tomt och stilla på läktarna som man kunde ha önskat. DC-matchen i Baltiska hallen tillhör uppenbarligen de konceptkonstverk som är bättre i teorin än i praktiken.

Johan

Fint fågelkvitter

7 i topp sånger om fåglar:

Pretty Bird - Jenny Lewis (Acid Tongue)

Maybe Sparrow - Neko Case (Fox Confessor Brings The Flood)

Nightinggale - Amy LaVere (This World Is Not My Home)

Little Sparrow - Dolly Parton (Little Sparrow)

Bird of Freedom - Tift Merritt (Bramble Rose)

Turtle Dove - Grey De Lisle (The Graceful Ghost)

(Är det bara kvinnor som sjunger om fåglar? Nej, inte bara...)

Little Birds - Levon Helm (Dirt Farmer)

Frihetskål och anarkistbomber

Terrorattacker sätter skräck i befolkningen. På andra sidan havet är ett meningslöst krig som nödvändiggjorts av ett väloljat propagandamaskineri på upphällningen. Extraordinär lagstiftning rättfärdigas av de extraordinära tiderna. Patriotism ställs mot sociala krav. Terrorhotet blir en anledning till att sätta åt tumskruvarna mot oönskade invandrargrupper. - Dennis Lehanes "Ett land i gryningen" är en lika storslagen som politiskt svartsynt fresk av USA 1918/19, med fokus på den stora polisstrejken i Boston. Här är främlingarna östeuropéer och italienare, inte araber, terroristerna kallas för anarkister och bolsjeviker, inte för islamister, och den matvara som förses med ett nytt namn med prefixet "freedom" är inte french fries utan sauerkraut. Annars påminner åtskilligt om en viss välbekant skymningsepok, som förhoppningsvis nu har nått vägs ände.

Johan

David Goldblatts värld utan nåd (söndag på konsthallen 2)

David Goldblatt på Malmö Konsthall

Plåtskjul och taggtrådsinhägnade zoner. Halvfärdiga hus i avstannade kommunala byggprojekt. En övergiven farm och en soptipp som glänser av asbest. David Goldblatts angelägna foton, som nu visas på Malmö konsthall, ger trots den estetiska synvinkeln ingen glättad bild av dagens Sydafrika. På en skylt i ett trist stadslandskap tilltalas älskaren: "I want to take our relationship to the next level. Let´s get tested for hiv". På en annan varnas kriminella av ett privat vaktbolag för att de kommer att mötas av "professional armed reaction". Nåden är här lika frånvarande som någonsin i en roman av Coetzee.

Johan

Sune Jonssons svunna värld (söndag på konsthallen 1)

Sune Jonsson på Malmö Konsthall

Sune Jonssons Västerbotten - en provins mer fjärran i tid än i rum. Mitt i periferin. En förlorad värld fortfarande vid liv. Lokalredaktören Mauritz Forsberg sitter med skrivmaskinen på köksbordet. Vaxduk på bordet, en svartvit katt på det rutiga golvet. På ett annat foto poserar Johan Engman prydligt med sin monografi över Dürer, skriven på esperanto. Jo, nog står det klart att det är Torgny Lindgren-land vi befinner oss i.

Mitt land? Det är en livsform på utdöende den nyss bortgångne Sune Jonsson dokumenterar i sina 50- och 60-talsverk, men fortfarande när jag var liten fanns några glesbygdsrester av den kvar. En gammal man med hängslen och käpp står framför ett landskap med hässjor. En gång har jag faktiskt varit med och hässjat. Jag tycker mig kunna känna lukten.

Sune Jonssons bilder är i högsta grad litterära, trots sin stillsamhet sjuder de av berättelser. Men även om människorna tycks vara desamma som befolkar Torgny Lindgrens romanuniversum finns ingenting av dennes spjuveraktiga ironi, snarare är det då Sara Lidmans kärvhet man känner igen.

En fårad banvakt i Brattsbacka lägger örat mot rälsen. Hans min är sammanbitet koncentrerad, varje åder i hans panna avtecknar sig knivskarpt. Bakom honom tornar kollegornas suddiga gestalter upp sig, stående i mer eller mindre spänd väntan. En hel roman ryms i det svartvita fotot.

Ann