Mellan valfrihet och frihet

"De politiska ideologierna är kanske inte döda, men nog slumrar de gott i den svenska stugvärmen. Ett steg åt vänster följs av ett steg åt höger när blocken dansar sin skuggdans av taktiska positioneringar för att vinna mittenväljarnas förtroende. När en politiker ägnar sig åt författandets vedermödor har man större anledning att vänta sig en deckare än en bok som sätter politiken under teoretisk lupp".

Läs resten av min recension av Bengt Göranssons "Tankar om politik" här.

Johan

Survival of the wittiest

Ingenting har hänt

De människor som inte
är födda ännu
har få gemensamma drag
förutom just detta,
att världen är tom på dem ännu.

Men rätt som det är
är de här
som om inget hade hänt,
avlösningen sker så omärkligt,
någon kanske bläddrar förstrött
i den här boken
på ett antikvariat
en dag med snökorn i luften
och då skogen är sej
märkligt lik från den tiden då vi levde
och det är som om
ingenting hade hänt.

Och ingenting har hänt.

Fredrik Lindström - poet? Eller bara tevekändis som skriver vitsiga tankekrumelurer med ojämn högerkant? Min recension av "Evolutionen och jag kommer inte överens" finns att läsa här.

Ann

Våren väntar

Robert Reid, Spring

Idag tänker Kulturreservatet ägna sig åt att begrunda våren. Den som inte har bättre för sig kan under tiden läsa ett par notiser. Här en text om borgerlig kultur i Danmark, här en om kvinnornas lysande framtid på Island.

Ann

I blom

Vi här nere har ju ett tag sneglat avundsjukt uppåt och skakat på huvudet över bilder på norrländska utemiddagar i högsommarvärme medan termometern envist visat på skånsk vinter - det var ju inte för det här jag flyttade söderut... Men nu nu nu, hänger jag bestämt och en gång för alla in yllejackan längst in i klädkammaren - den har åkt in och ut i flera veckors tid - och plockar fram kavajen och lågskorna. Drar in doften av hägg... Det kräver en vårkavalkad.

Samuel Palmer, In a Shoreham garden

CF Hill, Blommande fruktträd, Bois-Le-Roi

Vincent van Gogh, Orchard with Blossoming Apricot Trees

Ando Hiroshige, The Plum Orchard at Kameido

Ann

Brutna bud

Det tionde budordet ekar i titeln på Jette A. Kaarsbøls nya roman: Du skall icke hava begärelse till din nästas hus. Inte till din nästas hustru heller, naturligtvis − och Din nästas hus handlar egentligen inte alls om materiell avundsjuka utan om förbjuden åtrå.

Jette A. Kaarsbøl har kommit ut med en ny roman i svensk översättning: "Din nästas hus". Här kan man läsa min recension.

Ann

Frihetens spända bågar

Medeltiden har förändrats en del sedan Errol Flynn iförd technicolorgröna trikåer svingade sig i Sherwoodskogens lianer, kurtiserade den väna lady Marion och spände pilbågen med ett elegant leende. Alltid lika glänsande nytvättad tog sig den grönklädde charmören superhjältelikt ur alla knipor utan att för ett ögonblick förlora sin höviska uppsyn eller få minsta fläck på sin ärtiga utstyrsel.

Frågan är hur länge denne skönlockige aristokratiske frihetshjälte skulle ha klarat sig i den gyttjiga, svettiga, blodiga värld som Russell Crowe slår sig fram i med brutal muskelkraft. När Ridley Scott tar sig an Robin Hood-myten har sekelskiftet 1200 blivit betydligt hårdare, råare och inte minst skitigare. I hans film slår stankerna mot ögat, och trubadurerna låter mer som the Pogues än som lutspelande skönandar.

En hel del annat har också vänts upp och ned. Från fredlöshet till upprättelse i den gode kungens hägn - så brukar ju historien om Robin Hood berättas. I Scotts version är dramaturgin den omvända. Här gör krigsbussen Rickard Lejonhjärta sorti redan i inledningen, på väg hem från ett korståg i folkmordets tecken.

Följaktligen leder den hemvändande krigsveteranen Robin Longstrides kamp för en allmän rättighetsförklaring à la Magna Charta till att han ställs utanför lagen. Budskapet att medborgerliga friheter alltid varit en nagel i ögat på makthavare av guds nåde kan man inte missta sig på.

Visst finns här åtskilliga eftergifter åt det moderna actiondramats klichéer. Det kan man lätt ha överseende med tack vare realismen, humorn och viljan att avmytifiera.

Ann och Johan

Romantik på Rivieran

Trasiga själar i tjusiga miljöer. Glamour med grumlig botten. Flärd och fördärv i dekadent förening. Jo, nog är det Per Hagman som är i farten alltid, ännu lika storögt dragen till glittrande ytor och svarta baksidor, hårda hudar och blödande hjärtan.

Min recension av "Vänner för livet" hittar man här.

Ann

Grekisk anda

Filosofhuvud från skeppsvrak utanför Antikythera

Filosofin och demokratin må vara produkter av den grekiska andan. I det moderna Europa finns emellertid ingen tid till att sitta på torget och dividera om struntsaker. Alltså måste det grekiska folket - idel förtidspensionärer och latmaskar - tuktas till att bättre motsvara det globala kapitalets krav. Samtidigt som hundratals miljarder kastas i gapet på marknadsmonstret, som reagerar med att hålla sig lugnt en dag eller två.

I Platons "Lagarna" framstår det som fullt rimligt att avsätta en arbetsdag åt en promenad från Knossos till Zeusgrottan på berget Ida, samtidigt som man diskuterar hur man bäst ska grunda en stat i tanken. Resultatet av vedermödan? Ja, bland annat den här insikten: "att översvämmas av silver- och guldmynt" är nästan "det värsta som kan hända en stat när den ska försöka skaffa sig ädla och rättvisa karaktärer".

Johan

00-talet revisited

"Någon som hade förläst sig på en Wikipedia-artikel och sen skrivit en hel diktsamling utifrån den inhämtade fackinformationen för att komma ifrån vådan att binda ihop olika texter."

Andreas Brunner om den tidiga 00-talspoesin.

Att läsa sig själv i en tryckt intervju, det är ungefär som att höra sin egen röst inspelad på band. Fast värre. Därför får ni själva söka upp nya numret av Lyrikvännen om ni vill läsa mitt pladder om vilken som var 00-talets viktigaste diktsamling, jagets roll i lyriken och poetiska positioneringar - resultatet av en trevlig eftermiddag med te och semla på Lyrikvännens redaktion tillsammans med Andreas Brunner, Per Bergström och Åsa Maria Kraft.

Numret är alltså ett slags bokslut av det gamla decenniet och förutom att se mig skymta bakom en temugg kan man få en resumé av 00-talets unga poesi utifrån 10 diktsamlingar, ta del av Eva Ströms personliga 00-talsantologi och sätta sig in i de poetiska ställningskrigen genom Annina Rabes blick.

Ann

Omsorgens underliggande panik

”Det är okej, man vänjer sig vid blod och bajs.” Naturligtvis är det inte Johan Jönson, omsorgsarbetets svartsynte diktare, som sammanfattar hemtjänsten på detta stoiska vis. Medan den rasande grafomaniske poeten i mastodontverken ”Efter arbetsschema” och nya ”Livdikt” beskriver vårdsysslorna som en stinkande helvetesvandring genom skit och självhat väljer den återhållsamme prosaisten Per Johansson ett helt annat tonläge: det lakoniskt sakliga, det milt tragikomiska, det försynt saktmodiga, med ångesten skälvande under den stillsamma ytan.
För alldeles så okej som berättarjaget i Johanssons andra roman Cancersurfare (Norstedts) låtsas är det inte. Medan han baddar blinda ögon, byter nedpissade lakan och serverar uppvärmda middagar kan gråtattacker när som helst komma över honom; han äter ”psykpiller” och är närmast tvångsmässigt fixerad vid tanken på cancer. Med små förskjutningar, antydningar och detaljer utkastade liksom i förbifarten växer bilden av en underliggande panik fram. Det krävs särskilda ritualer för att mota undan den depression gamlingarna framkallar: handspriten som tvättar bort bakterierna, märkesjackan som ett skydd mot sunkigheten, Ralph Lauren-parfymen som står i badrumsskåpet som en påminnelse om att han är ”större än lukterna”. Ändå finns en ömsint respekt i Johanssons skildring av själva arbetet och vårdtagarna.
Det här kan man känna igen från debutromanen ”Göteborg i päls”, där en ung man på gränsen till sammanbrott försörjde sig som diskare i ett restaurangkök. I korta stycken korsklippte författaren scener från diskrummet med råttornas liv och leverne i staden och upprättade så en symbolisk relation. Utan att för den skull en nedvärderande ton smög sig in i den ingående beskrivningen av de smutsiga tallrikarnas slitiga sisyfosarbete.
Greppet återkommer i ”Cancersurfare”, men istället för råttorna är det cancerrädslan som sporrar till kliniska faktarapporter. Efter att ha gett ut sin första roman har Per nu flyttat till ett hus utanför Göteborg och tar kontakt med en cancerläkare under sken av att behöva researchmaterial till en bok. Men den hypokondriska upptagenheten vid tumörer, svulster och olydiga celler är bara ett av de spår romanen kanar in på. Som hemsamarit sköter berättaren om två bröder med nazistisk bakgrund, något som leder vidare till fantasier om en soldat vid Andra världskrigets slut. Dessutom får vi följa med kollegan Elin när hon tillsammans med sin judiska mormor reser till Berlin för att rota i det förflutna. Och som om inte det vore nog dyker Hermann Göring med fru upp på ett svenskt slott.
Jag tycker mycket om Johanssons sätt att berätta. Samtidigt tillbakalutat och korthugget, behärskat pillemariskt och allvarsamt ironiskt. Under den skenbart enkla ytan gömmer sig hänvisningar till allt från Gilles Deleuze till Per Gessle och plötsligt kan en metalitterär kommentar hoppa fram: ”Ibland tänker jag att om jag kunde slappna av lite mer så skulle jag också kunna skriva längre meningar.”
Men alla trådar blir bara för mycket. Jag får en känsla av att Johansson blivit rädd för att materialet inte skulle räcka till och därför öst på med infall, vilket inte riktigt klär den knapphändiga stil han odlar. Varken Berlinrundresans excentriska karaktärer eller Görings aktiviteter lyckas fånga mitt intresse. Vad som lämnar bestående intryck är istället glimtarna från äldreomsorgen, med dess dagliga kamp för meningsfullhet och värdighet vid livets ledsamma slutstation.

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad)

Ann