Fylla, förälskelser och författarnovisens kamp vid skrivmaskinen tillhör den grabbiga generationsromanens stapelvaror. Det är kärleksrus och bakrus och världen som ligger öppen och dallrar i det flackande men hoppfulla ljus som är ungdomens.
När Karl Ove Knausgård i femte delen av Min kamp skildrar konstnären som valp i det sena åttio- och tidiga nittiotalets Bergen finns sådana inslag på var och varannan sida. Ändå har romanen betydligt mer gemensamt med bekännelselitteraturen än med något försök i den självmytologiserande genren.
Knausgård blickar ner i narcissusbrunnen och tillbaka bligar en nuna som är falsk och ynklig, eller egentligen bara så korkad som en begåvad ung man som söker sin väg i tillvaron nödvändigtvis är. Ja, skrivpulpeten blir ett biktbås eller en psykologsoffa där alla nödlögner, otroheter och pinsamheter ska fram i ljuset. Trots referenser till hårgelé, maxisinglar och floppydiskar är texten så hudnära att varje nostalgisk impuls stannar av.
Samtidigt är Min kamp 5 en rätt så uppbygglig berättelse om revansch. Nitton år ung börjar Karl Ove på den prestigefulla Skrivekunstakademiet, en institution som framför allt lär honom att han inte är ett författarämne. Ändå fortsätter han – med en prosa ”någonstans mellan Hamsun och Bukowski” och intellektuell hunger såväl som törst på livet – att streta med sitt skrivande, och när boken är slut har han nått fram till sitt hägrande mål och romandebuterar.
Liknar man den sexdelade romansviten Min kamp vid en flod så börjar den med en svallande kaskad i de två första delarna för att sedan i de tre följande flyta fram i lugnare mak. Som tidigare är Knausgård bäst när han går in i de enskilda ögonblicken, tänjer ut dem, mättar dem med sinnesintryck och tankar, men också de enklare, rakt berättade avsnitten håller vad skönlitteraturen allt som oftast bara lovar.
Nämligen att förflytta läsaren till en annan tid, en annan plats, ett annat medvetande, främmande och samtidigt i hög grad välbekant.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
