Tredje advent

Edouard Cortes, Boulevard de la Madeleine, Winter

Pris och politik (2)

På tal om en årligt återkommande bankett tycker jag att en författare som vill värna om sin integritet bör hålla armslångt avstånd inte bara till kommunistiska författarförbund utan också till svenska herrar i frack.

Johan

Minnen från fornstora dar

Letar svenskminnen i Riga, av äldre datum än Swedbankkontoren. Hittar Svenskporten – en öppning i den raserade stadsmuren.

Nästa minne från fornstora dar är ett kruttorn som svenskarna sprängde i luften vid erövringen 1621. Det byggdes upp igen med tjockare murar. Ett torn med krut kan alltid vara bra att ha för en stormakt. 

På ett nyrenoverat kyrkfönster i domkyrkan känner vi igen vårt nordiska lejon i blont pipskägg. Ett styng av nationalstolthet ansätter mig, trots att Skåne ju fick vänta på sin svenska identitet 37 år längre än Livland. 

Johan

Pris och politik

I en scen i "Vitlöksballaderna" försöker en arresterad gammal bondkvinna klämma ihjäl lössen som frodas i fängelsecellen mellan fingrarna. När hon inte lyckas stoppar hon in ohyran i munnen i stället.

Nobelpriset och det akademiska bråket och sånt skriver jag om här.

Ann

Andra advent

Landskap i snö, Gustave Loiseau, 1900

Spiror och kastruller

I meter över marken räknat vinner det sovjetiska segermonumentet med råge över det lettiska frihetsmonumentet. Från ett mindre falliskt betraktelsesätt blir utgången en annan. Ja, tack vare flickan med stjärnorna på obeliskens topp – ett slags baltisk frihetsgudinna – är skulpturgruppen i Rigas centrum osedvanligt gracil för att vara ett nationalmonument.

Ironiskt nog avtäcktes det 1935. Året efter Karlis Ulmanis statskupp som förvandlade Lettland till en halvfascistisk diktatur. Vi fortsätter vår promenad längs Rigas parkbälte, passerar det lettiska kommunistpartiets gamla högkvarter, omvandlat till World Trade Center, och får syn på – Karlis Ulmanis i sten, omgiven av blomsterhyllningar från en uppenbarligen tacksam eftervärld.

I en annan del av staden, den som kallas Lilla Moskva, tornar ytterligare en spira mot skyn. Det är vetenskapsakademiens skyskrapa, också känd som Stalins födelsedagstårta – en kusin till den ryska huvudstadens sju systrar i stalinistisk gotik.

Nedanför ligger den stora saluhallen i fyra gamla zeppelinarhangarer, och intill dem utbreder sig marknadsstånd på marknadsstånd. I guideböckerna listas centralmarknaden bland sevärdheterna, men någon turistfälla är det minst av allt fråga om. Vi går runt bland blommor, frukter, kastruller och outletkläder och utläser i slitna ansikten en fattigdom man inte ser skymten av i den av UNESCO världsarvlistade gamla stan.

Johan

"Jag är en rebell emot mitt kön"

Dramerna är flammande feministiska appeller, men samtidigt skarpa psykologiska gestaltningar av hur både män och kvinnor påverkas av patriarkalt förtryck, dubbelmoral och förvridande normer.

Liksom Leffler skådar Agrell in i "den menskliga naturen", en natur som både präglas av sin tid och är sig lik genom seklen.

Här skriver jag om Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell.

Ann

Romantikens Riga

 

 

 

Med granitblick mot framtiden

Det var länge sedan Lenin fälldes från sin sockel och hammaren och skäran monterades ner, men den som går på jakt efter det sovjetiska Riga hittar efter två decennier fortfarande ett och annat som motstått förändringens vindar.

Mitt i gamla stan ligger en mörk kvadrat, som i guideböckerna beskrivs som anskrämligt ful, men som i mina ögon är en ganska raffinerad modernistisk byggnad. På sovjettiden hyste den ett museum för Lettlands röda skyttar – lettiska förband som slogs på kommunisternas sida under inbördeskriget. Idag hyser den ett ockupationsmuseum (som tyvärr är stängt för ombyggnad). Utanför står ett omisskännligt sovjetiskt monument: tre högresta lettiska skyttar i långa vapenrockar, rygg mot rygg i röd granit. Omtolkade till representanter för alla letter som deltog i Första världskriget och inbördeskriget riktar de ännu sin granitblick mot framtiden.

Vid floden Daugavas brink finns en annan anslående sovjetisk skulptur, som överlevt av pietetsskäl: en hyllning till offren för 1905 års revolutionära resningar. Två män stormar fram med en fana och den ena hejdas i flykten av en kula. Kraften, rörelsen och de heroiska poserna får mig att tänka på att Sergej Eisenstein föddes i Riga.

Vill man uppleva äkta sovjetisk monumentalism får man ta spårvagnen till Segerparken, på andra sidan floden. Den megalomana iscensättningen i betong av Röda arméns befrielse av Europa från fascismen, med en 79 meter hög stjärnprydd obelisk som rekvisita, uppfördes så sent som 1985. Flera gånger efter frigörelsen från befriarna har lettiska högerextremister försökt spränga hela härligheten i luften. Att de misslyckats (och vid ett tillfälle fått sätta livet till) framstår inte som förvånande när man ser schabraket i verkligheten.

Bland ryssar i Riga är det tradition att lägga blommor vid Segermonumentet på sin bröllopsdag. Mer romantiska platser har vi onekligen besökt, men socklarna är fulla av rosor och nejlikor. Jag blickar upp mot jättesoldaternas kängor och i triumf höjda kalasjnikovs och känner mig som en myra i historiens elefantdans. En psykologisk effekt som jag misstänker att beställaren inte var alldeles missnöjd med.

Johan

Första advent

Ivan Shiskin, Stadstak på vintern