Det var länge sedan Lenin fälldes från sin sockel och hammaren och skäran monterades ner, men den som går på jakt efter det sovjetiska Riga hittar efter två decennier fortfarande ett och annat som motstått förändringens vindar.
Mitt i gamla stan ligger en mörk kvadrat, som i guideböckerna beskrivs som anskrämligt ful, men som i mina ögon är en ganska raffinerad modernistisk byggnad. På sovjettiden hyste den ett museum för Lettlands röda skyttar – lettiska förband som slogs på kommunisternas sida under inbördeskriget. Idag hyser den ett ockupationsmuseum (som tyvärr är stängt för ombyggnad). Utanför står ett omisskännligt sovjetiskt monument: tre högresta lettiska skyttar i långa vapenrockar, rygg mot rygg i röd granit. Omtolkade till representanter för alla letter som deltog i Första världskriget och inbördeskriget riktar de ännu sin granitblick mot framtiden.
Vid floden Daugavas brink finns en annan anslående sovjetisk skulptur, som överlevt av pietetsskäl: en hyllning till offren för 1905 års revolutionära resningar. Två män stormar fram med en fana och den ena hejdas i flykten av en kula. Kraften, rörelsen och de heroiska poserna får mig att tänka på att Sergej Eisenstein föddes i Riga.
Vill man uppleva äkta sovjetisk monumentalism får man ta spårvagnen till Segerparken, på andra sidan floden. Den megalomana iscensättningen i betong av Röda arméns befrielse av Europa från fascismen, med en 79 meter hög stjärnprydd obelisk som rekvisita, uppfördes så sent som 1985. Flera gånger efter frigörelsen från befriarna har lettiska högerextremister försökt spränga hela härligheten i luften. Att de misslyckats (och vid ett tillfälle fått sätta livet till) framstår inte som förvånande när man ser schabraket i verkligheten.
Bland ryssar i Riga är det tradition att lägga blommor vid Segermonumentet på sin bröllopsdag. Mer romantiska platser har vi onekligen besökt, men socklarna är fulla av rosor och nejlikor. Jag blickar upp mot jättesoldaternas kängor och i triumf höjda kalasjnikovs och känner mig som en myra i historiens elefantdans. En psykologisk effekt som jag misstänker att beställaren inte var alldeles missnöjd med.
Johan 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar