Allt som varit modernt blir med tiden gammalt – och det postmoderna, ja, det utgör inget undantag.
När en samling svenska forskare och skribenter med Sven-Olov Wallenstein i spetsen återvänder till den fråga om postmodernismen som Jean-Francois Lyotard ställde för trettio år sedan har följaktligen presens bytts ut mot imperfekt. Essäantologin heter Svar på frågan: Vad var det postmoderna?
För flera av författarna ter sig åttiotalets stora strid mellan upplysningstraditionens bålde riddare Habermas och postmodernismens relativistiska drake Derrida-Foucault i retrospektiv som till stor del byggd på missuppfattningar och felläsningar. Postmodernismen blev i debatten till ett slagord eller en karikatyr.
Som desto viktigare framstår skiljelinjen mellan Lyotard och Fredric Jameson, som de flesta av bidragen kretsar kring. Ett par översatta texter av de två tänkarna ger grädde på moset. Hårddraget kan man säga att det postmoderna för Lyotard innebar slutet för de stora berättelserna medan det för marxisten Jameson självt kan infogas i den stora berättelsen om kapitalismens utveckling.
Den läsare som söker ett rakt och entydigt svar på titelfrågan lär bli besviken, men den som tvärtom vill dyka ner i ett angeläget filosofiskt problemkomplex finner här såväl tankestimulerande som hyfsat tillgängliga texter att utgå från. Trots imperfektformen är författarna, de flesta knutna till Södertörns högskola, inte i första hand ute efter att skriva idéhistoria utan efter att förstå samtiden och framtiden.
Postmodernismen må nämligen vara död och begraven, men det postmoderna tillståndet kommer vi att få leva med länge än.
När en samling svenska forskare och skribenter med Sven-Olov Wallenstein i spetsen återvänder till den fråga om postmodernismen som Jean-Francois Lyotard ställde för trettio år sedan har följaktligen presens bytts ut mot imperfekt. Essäantologin heter Svar på frågan: Vad var det postmoderna?
För flera av författarna ter sig åttiotalets stora strid mellan upplysningstraditionens bålde riddare Habermas och postmodernismens relativistiska drake Derrida-Foucault i retrospektiv som till stor del byggd på missuppfattningar och felläsningar. Postmodernismen blev i debatten till ett slagord eller en karikatyr.
Som desto viktigare framstår skiljelinjen mellan Lyotard och Fredric Jameson, som de flesta av bidragen kretsar kring. Ett par översatta texter av de två tänkarna ger grädde på moset. Hårddraget kan man säga att det postmoderna för Lyotard innebar slutet för de stora berättelserna medan det för marxisten Jameson självt kan infogas i den stora berättelsen om kapitalismens utveckling.
Den läsare som söker ett rakt och entydigt svar på titelfrågan lär bli besviken, men den som tvärtom vill dyka ner i ett angeläget filosofiskt problemkomplex finner här såväl tankestimulerande som hyfsat tillgängliga texter att utgå från. Trots imperfektformen är författarna, de flesta knutna till Södertörns högskola, inte i första hand ute efter att skriva idéhistoria utan efter att förstå samtiden och framtiden.
Postmodernismen må nämligen vara död och begraven, men det postmoderna tillståndet kommer vi att få leva med länge än.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar