tisdag 18 december 2012

Vittnesmål om ett intellektuellt äventyr

Romankonstens välsignelse tycks de flesta vara övertygade om, inte minst när nya larmrapporter om pojkars bristande läsvanor offentliggörs. Men vad är egentligen så speciellt med en roman? Vad händer med oss när vi stirrar ner på en skönlitterär boksidas svarta tryckbokstäver? 

Ett möjligt svar ger Orhan Pamuk i essän En naiv och sentimental prosaist, som bygger på en serie föreläsningar som nobelpristagaren häromåret höll på Harvarduniversitetet. Pamuks utgångspunkt är Friedrich Schillers gamla distinktion mellan ”naiva” och ”sentimentala” poeter, det vill säga mellan sådana diktare som skriver spontant och sådana som reflekterar över vad de gör. 
Enligt Pamuk ska en romanförfattare idealt sett vara en kombination av dessa båda typer, och också läsaren måste ha förmågan att kunna pendla mellan inlevelse och distans. Naiviteten behövs när man visualiserar scenerna och identifierar sig med huvudpersonen, reflexionen när man söker efter romanens dolda kärna, dess djupare mening.  
Föreställningen att en sådan kärna gömmer sig i varje god roman kan tyckas otidsenlig, men Pamuk har helt klart en poäng. En roman har nämligen det försteget framför livet att dess händelser och situationer formar sig till ett slags meningsfull helhet, och däri ligger mycket av dess lockelse.
Mer betänksam blir jag av Pamuks syn på romanen som en noga planlagd konstruktion eller till och med som ett schackparti mellan författaren och läsaren. Själv tror jag mer på Kafkas kanske naivare inställning, att man måste skriva som om man befann sig i en mörk tunnel, utan att veta hur personerna i berättelsen kommer att utvecklas. 
Fast kanske ska man läsa Pamuks essä som en infallsrik om än lite skolmästaraktig betraktelse över författarens personliga erfarenheter i romanens tjänst snarare än som en estetisk teori med anspråk på allmängiltighet. Bokens kärna – för också en essä kan ha en sådan – blir då inte en utsaga om romanens väsen utan ett inspirerande vittnesmål om det intellektuella äventyret att läsa och skriva.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

2 kommentarer:

  1. Intressant. Och nog är det en fråga om ett växelspel mellan det naiva och det sentimentala. Sklovskij skulle ha lagt till sitt prïem ostranenija (främmandegöringen) och Bloom sin inflytelseångest etc, vilka väl å andra sidan båda i någon mening kunde sägas falla under Schillers kategorier... Heja Kafka, dock, och tack för en läsvärd blogg.

    SvaraRadera
  2. Tack själv. Och, ja - där någonstans i spänningsfältet mellan det naiva totala sanningsanspråket och den sentimentala uppfattningen att allt är fiktion finns litteraturens laddning.

    SvaraRadera