Romankonstens
välsignelse tycks de flesta vara övertygade om, inte minst när nya
larmrapporter om pojkars bristande läsvanor offentliggörs. Men vad är
egentligen så speciellt med en roman? Vad händer med oss när vi stirrar ner på
en skönlitterär boksidas svarta tryckbokstäver?
Ett möjligt svar ger Orhan
Pamuk i essän En naiv och sentimental prosaist, som bygger på en serie
föreläsningar som nobelpristagaren häromåret höll på Harvarduniversitetet. Pamuks
utgångspunkt är Friedrich Schillers gamla distinktion mellan ”naiva” och
”sentimentala” poeter, det vill säga mellan sådana diktare som skriver spontant
och sådana som reflekterar över vad de gör.
Enligt Pamuk ska en
romanförfattare idealt sett vara en kombination av dessa båda typer, och också
läsaren måste ha förmågan att kunna pendla mellan inlevelse och distans. Naiviteten
behövs när man visualiserar scenerna och identifierar sig med huvudpersonen,
reflexionen när man söker efter romanens dolda kärna, dess djupare mening.
Föreställningen att en
sådan kärna gömmer sig i varje god roman kan tyckas otidsenlig, men Pamuk har
helt klart en poäng. En roman har nämligen det försteget framför livet att dess
händelser och situationer formar sig till ett slags meningsfull helhet, och
däri ligger mycket av dess lockelse.
Mer betänksam blir jag
av Pamuks syn på romanen som en noga planlagd konstruktion eller till och med
som ett schackparti mellan författaren och läsaren. Själv tror jag mer på
Kafkas kanske naivare inställning, att man måste skriva som om man befann sig i
en mörk tunnel, utan att veta hur personerna i berättelsen kommer att
utvecklas.
Fast kanske ska man
läsa Pamuks essä som en infallsrik om än lite skolmästaraktig betraktelse över
författarens personliga erfarenheter i romanens tjänst snarare än som en estetisk
teori med anspråk på allmängiltighet. Bokens kärna – för också en essä kan ha
en sådan – blir då inte en utsaga om romanens väsen utan ett inspirerande vittnesmål
om det intellektuella äventyret att läsa och skriva.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Intressant. Och nog är det en fråga om ett växelspel mellan det naiva och det sentimentala. Sklovskij skulle ha lagt till sitt prïem ostranenija (främmandegöringen) och Bloom sin inflytelseångest etc, vilka väl å andra sidan båda i någon mening kunde sägas falla under Schillers kategorier... Heja Kafka, dock, och tack för en läsvärd blogg.
SvaraRaderaTack själv. Och, ja - där någonstans i spänningsfältet mellan det naiva totala sanningsanspråket och den sentimentala uppfattningen att allt är fiktion finns litteraturens laddning.
SvaraRadera