onsdag 27 februari 2013

Tillägga eftertanke

Den här texten skriver jag alldeles för fort. På alltför kort utrymme. Och antagligen utan tillräckligt av den eftertanke, inlevelse och förståelse på djupet som krävs för att något ska förtjäna namnet kritik.


Vad är performativ kritik? Det försöker jag reda ut här.

Ann

tisdag 26 februari 2013

Rearitualen

Bokrean i fysiska bokhandlar är väl numera främst en affär för nostalgiker, så det är klart att det vilar något desperat över kedjornas försök att övertyga oss om det breda och unika utbud av kvalitetstitlar ”från golv till tak” som väntar oss på plats.
En liten text om bokrean, här.

Ann

måndag 25 februari 2013

Krumbuktande skuggspel

Det är en historia om svek, övergivenhet och död. Men den kämpar hela tiden för att vara något annat. ”Det skulle kunna vara en berättelse om skogen”, inleder Sara Gordan sin första roman Martin Andersson – Ett skuggspel. Några sidor senare konstateras: ”men det är det inte.”
Så krumbuktar sig texten boken igenom, anstränger sig för att slippa komma till sak, försöker skingra uppmärksamheten och flytta fokus åt ett annat håll. Det hela börjar med att Martin Andersson upptäcker en knöl på ryggen. Men det visar sig till slut att det är hans älskade Veronika som försvinner.
Uppmärksam måste läsaren hur som helst vara. Vad sjutton gör till exempel Hjalmar Bergman i historien? Att Gordan är en författare med kontroll på stilmedlen har hon visat i två tidigare kortprosaböcker, En barnberättelse och Uppställning med albatross. Hon är en stram minimalist med smak för surrealistiska detaljer, ibland – så också i den nya boken – kan det kännas som knepigheter för knepighetens egen skull.
Men Martin Andersson är en berättelse som växer i takt med att scenariot långsamt blir tydligare. Gordan gestaltar förträngningens mekanismer och sorgens mer eller mindre absurda tankespratt.
De kronologiska kasten får mig att tänka på Peter Kihlgårds Kicki & Lasse, som berättar en kärlekshistoria baklänges, från det bittra slutet till den ljuva början. Men lika fast i konstruktionen är inte Gordans roman, som snarare har en undflyende drömspelskaraktär. Eller ”skuggspel” som genrebeteckningen lyder.
Ur skuggorna framträder en vemodig iscensättning av livets begränsningar och berättandets obegränsade möjligheter.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Prinsessor i ironisk dräkt

I Elfriede Jelineks värld finns inga jägare med förbarmande. Möter en vilsegången Snövit sin tilltänkta baneman på scenen skjuter han henne osentimentalt. Skönheten gör sig bäst i kista, döden är vägen till odödlighet för de kvinnor som iklär sig den arketypiska kvinnans roll − offrets roll.
I sin dramatik saboterar Jelinek inte bara sagan, hon saboterar även själva dramatiken. Hon är pjäsförfattaren som deklarerat ”jag vill inte ha nån teater”. Hennes svit av fem korta kammarspelsdramer om mytologiserade sköna döda går under rubriken Prinsessdramer, som en motvikt till teaterhistoriens alla kungadramer. De kallas också, lika Schubertinspirerat som innehållsdeklarerande, Döden och flickan. Törnrosa slumrar i livlös dvala. Rosamunde, från en bortglömd romantisk pjäs, rasar mot manssamhället in i stumheten. I den svenska utgåvan ingår även en avslutande essä om ytterligare en offrad prinsessa: Diana.
Jelinek gör det inte lätt för den som vill sätta upp hennes pjäser. Enligt anvisningarna till ”Väggen” ska de två poeterna Sylvia Plath och Ingeborg Bachmann tillsammans slakta en hanbagge och smeta in sig med blodet, och vem som säger vad är inte markerat. I ”Jackie” ska presidentänkan iförd Chaneldräkt släpa på sina döda barn och män likt en pråmdragare. Å andra sidan lämnar författaren så gott som fria händer åt regissörerna att göra vad de vill med texterna – Jackies monolog uppmanas till exempel avbrytas närhelst skådespelarens ork tar slut.
Med sitt karaktäristiska knaggliga flöde av spydiga ordlekar och förvrängda referenser lämpar sig Jelinek för intag i små doser – på så sätt är de koncentrerade dramerna en utmärkt läsform.
De kvinnliga ikonernas tragedi omvandlas till frätande ironi när Jelinek kör dem genom sitt kritiska filter, så långt från Disney man kan komma.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Översättning Magnus Lindgren, Atrium förlag)   Ann

söndag 24 februari 2013

Paraply

Marie Bashkirtseff, Paraplyet 1883

fredag 22 februari 2013

"ingen skam i kroppen"

Det är lätt att förälska sig i sitt objekt när man skriver en biografi, att ta parti och bli blind för nyanserna. Men det motsatta kan också hända, att en biografiskrivare drabbas av motvilja mot den som porträtteras och verkar bli på ett personligt plan upprörd över vad han eller hon företagit sig. När det gäller Victoria Benedictsson har det inom forskningen bildats en tradition av att vara antingen för eller emot och driva rättegång i fallet Benedictsson versus Brandes. Hon ett offer, han en förförande bödel, eller tvärtom hon en hysterika och lögnerska, han en vanlig pilsk charmör som råkar ut för en bitter hämnd. Lisbeth Larsson gjorde en intressant genomgång av mer än hundra års tolkningar av Benedictssons tragedi i "Hennes döda kropp".
I en nyutkommen biografi ansluter sig Birgitta Åkesson till den mer negativa synen på Benedictsson, på personen, inte så mycket på litteraturen, som hamnat helt i bakgrunden. Jag recenserar boken här.
 
Ann
 

tisdag 19 februari 2013

Poesins nya former

En debutantantologi är en frestande utgångspunkt för trendspaning. Men det är ett riskabelt företag: redaktörernas urval kan ju vara hur subjektivt som helst och behöver inte alls spegla någon framtida utgivning. När förlaget Brombergs i fjol lanserade sin serie med ny lyrik, "Blå blixt", var det med en vink till Edith Södergran, frågan "vart det klassiska har tagit oss" och en uttrycklig vilja att "öppna och utmana poesins former". Vågar man ändå ta årets utgåva Mot denna sol i bruk som kristallkula?
Jag spår poesins framtid här.

Ann


måndag 18 februari 2013

En kung i förklädnad



Ibland härmar livet dikten. Eller så kan en dokumentärfilm åtminstone pressas in i mytens ramar. I Searching for Sugar Man, Malik Bendjellouls film om sångaren Sixto Rodriguez, visar sig tiggaren vara en kung i förklädnad – ja, den slitne gamle knegaren, han som tvingas ta de påhugg ingen annan vill ha, var en gång den ende singer-songwriter som förmådde spänna Bob Dylans båge. Hemma i Detroit är Rodriguez vad man kallar en loser, men på andra sidan jordklotet är han – utan att ens själv veta om det – legenden alla trodde var död.  
Filmen handlar lika mycket om underdogens revansch som om konungens återkomst, och är i sin samtidigt vardagliga och sagoskimrande bearbetning av drömmen om upprättelse omedelbart gripande. Men vad som får den att verkligen lyfta är musiken. ”Cause I lost my job two weeks before Christmas”, sjunger Rodriguez, och går rakt igenom. Med ett sådant soundtrack kan jag inte annat än svälja historien med hull och hår.
Johan
 

söndag 17 februari 2013

Svart och gul

Edward Burne-Jones, Cat and kitten