Det är en historia om svek, övergivenhet och död. Men den kämpar hela tiden för att vara något annat. ”Det skulle kunna vara en berättelse om skogen”, inleder Sara Gordan sin första roman Martin Andersson – Ett skuggspel. Några sidor senare konstateras: ”men det är det inte.”
Så krumbuktar sig texten boken igenom, anstränger sig för att slippa komma till sak, försöker skingra uppmärksamheten och flytta fokus åt ett annat håll. Det hela börjar med att Martin Andersson upptäcker en knöl på ryggen. Men det visar sig till slut att det är hans älskade Veronika som försvinner.
Uppmärksam måste läsaren hur som helst vara. Vad sjutton gör till exempel Hjalmar Bergman i historien? Att Gordan är en författare med kontroll på stilmedlen har hon visat i två tidigare kortprosaböcker, En barnberättelse och Uppställning med albatross. Hon är en stram minimalist med smak för surrealistiska detaljer, ibland – så också i den nya boken – kan det kännas som knepigheter för knepighetens egen skull.
Men Martin Andersson är en berättelse som växer i takt med att scenariot långsamt blir tydligare. Gordan gestaltar förträngningens mekanismer och sorgens mer eller mindre absurda tankespratt.
De kronologiska kasten får mig att tänka på Peter Kihlgårds Kicki & Lasse, som berättar en kärlekshistoria baklänges, från det bittra slutet till den ljuva början. Men lika fast i konstruktionen är inte Gordans roman, som snarare har en undflyende drömspelskaraktär. Eller ”skuggspel” som genrebeteckningen lyder.
Ur skuggorna framträder en vemodig iscensättning av livets begränsningar och berättandets obegränsade möjligheter.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
