I Elfriede Jelineks värld finns inga jägare med förbarmande. Möter en vilsegången Snövit sin tilltänkta baneman på scenen skjuter han henne osentimentalt. Skönheten gör sig bäst i kista, döden är vägen till odödlighet för de kvinnor som iklär sig den arketypiska kvinnans roll − offrets roll.
I sin dramatik saboterar Jelinek inte bara sagan, hon saboterar även själva dramatiken. Hon är pjäsförfattaren som deklarerat ”jag vill inte ha nån teater”. Hennes svit av fem korta kammarspelsdramer om mytologiserade sköna döda går under rubriken Prinsessdramer, som en motvikt till teaterhistoriens alla kungadramer. De kallas också, lika Schubertinspirerat som innehållsdeklarerande, Döden och flickan. Törnrosa slumrar i livlös dvala. Rosamunde, från en bortglömd romantisk pjäs, rasar mot manssamhället in i stumheten. I den svenska utgåvan ingår även en avslutande essä om ytterligare en offrad prinsessa: Diana.
Jelinek gör det inte lätt för den som vill sätta upp hennes pjäser. Enligt anvisningarna till ”Väggen” ska de två poeterna Sylvia Plath och Ingeborg Bachmann tillsammans slakta en hanbagge och smeta in sig med blodet, och vem som säger vad är inte markerat. I ”Jackie” ska presidentänkan iförd Chaneldräkt släpa på sina döda barn och män likt en pråmdragare. Å andra sidan lämnar författaren så gott som fria händer åt regissörerna att göra vad de vill med texterna – Jackies monolog uppmanas till exempel avbrytas närhelst skådespelarens ork tar slut.
Med sitt karaktäristiska knaggliga flöde av spydiga ordlekar och förvrängda referenser lämpar sig Jelinek för intag i små doser – på så sätt är de koncentrerade dramerna en utmärkt läsform.
De kvinnliga ikonernas tragedi omvandlas till frätande ironi när Jelinek kör dem genom sitt kritiska filter, så långt från Disney man kan komma.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Översättning Magnus Lindgren, Atrium förlag) Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar