Anns recension hittar man här. Och nedan följer Johans:
En spricka löper genom Leif Holmstrands roman Tjuvklyftan. Geografiskt kan den lokaliseras till trakterna kring Ed i Dalsland, men rimligare är nog att tänka sig att förkastningen går rakt genom tillvaron, språket, minnet och subjektet.
När Holmstrand för att citera baksidan tar ”steget från lyrik till roman” är det följaktligen med en rejält fragmentiserad historia, och något jättekliv handlar det inte om. Författaren har till stor del behållit poesins grepp och uttrycksmedel, vilket väl visar att en roman lyckligtvis kan se ut lite hur som helst.
I fokus för den dödsbesatta, våldsbenägna och psykiskt instabila berättelsen där ”ingenting är avgjort” står ett komplext kvadratförhållande. Två pojkar och två flickor möts i en krampaktig radhus- och högstadievärld laddad med hot och ångest. Begär leder till sår – ytterligare en spricka – som aldrig läker. Efter tjugo år återkommer två av de inblandade rejält traumatiserade till barndomens ort och såren öppnar sig på nytt. ”Klockan är mycket och tiden är döden”.
Tjuvklyftan tar upp allmänintressanta ämnen som skuld, lust, utstötthet och tillvarons ofrånkomliga obegriplighet. Holmstrand har ett fast grepp om sina prosalyriska stilmedel. Ändå lämnar romanen mig till stor del oberörd. Mer än om liv påminner mig scenerierna om en sval konceptuell konstinstallation. Vad som händer i språket äger rum i en text snarare än i ett medvetande som romanen gjort levande.
Allt blodvite till trots är Holmstrands debutroman en rätt så blodfattig historia.
När Holmstrand för att citera baksidan tar ”steget från lyrik till roman” är det följaktligen med en rejält fragmentiserad historia, och något jättekliv handlar det inte om. Författaren har till stor del behållit poesins grepp och uttrycksmedel, vilket väl visar att en roman lyckligtvis kan se ut lite hur som helst.
I fokus för den dödsbesatta, våldsbenägna och psykiskt instabila berättelsen där ”ingenting är avgjort” står ett komplext kvadratförhållande. Två pojkar och två flickor möts i en krampaktig radhus- och högstadievärld laddad med hot och ångest. Begär leder till sår – ytterligare en spricka – som aldrig läker. Efter tjugo år återkommer två av de inblandade rejält traumatiserade till barndomens ort och såren öppnar sig på nytt. ”Klockan är mycket och tiden är döden”.
Tjuvklyftan tar upp allmänintressanta ämnen som skuld, lust, utstötthet och tillvarons ofrånkomliga obegriplighet. Holmstrand har ett fast grepp om sina prosalyriska stilmedel. Ändå lämnar romanen mig till stor del oberörd. Mer än om liv påminner mig scenerierna om en sval konceptuell konstinstallation. Vad som händer i språket äger rum i en text snarare än i ett medvetande som romanen gjort levande.
Allt blodvite till trots är Holmstrands debutroman en rätt så blodfattig historia.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar