Martyrskapet har fallit ur mode i vår individualistiska epok. Främst förknippar vi det med hjärntvättade fanatiker i svarta hucklen, självmordsbombare med koranverser på tungan. Ändå behöver man bara skrapa lite på ytan av den västerländska civilisationen för att upptäcka att den vilar på ändlösa katakomber fyllda till brädden med martyrers ben.
I Den ädla döden ger idéhistorikern Michael Azar oss kött på benen. För såväl urscenerna – Sokrates som tömmer giftbägaren, Jesus lidande på korset – som imitationerna och omtagningarna gäller att blodet får vittna om budskapets sanning, att det pris som offren får betala tas till intäkt för sakens värde. Hjältarna må sedan vara den enda gudens martyrer, fosterlandets martyrer, sanningens eller revolutionens martyrer.
Hanteringen av de döda i skapandet av en transhistorisk identitet, en föreställd gemenskap med det förflutna och framtiden, kallar Azar för dödspolitik. Kvarlevorna och minnena tolkas och omtolkas. Här finns allt från antikens helgonberättelser och barockens erotiserade religiösa konst till Cromwells skändade lik och Marats balsamerade hjärta. I bakgrunden ligger ofta en syn på utvecklingen som ändamålsbestämd. Historien kommer att frikänna de som gett sina liv, om de inte rent faktiskt ska stå upp ur sina gravar.
Kanske förhåller det sig så, anar jag när jag med Azars högintressanta och infallsrika essä som vägvisare följer den västerländska martyrdiskursens blodröda tråd, att varje tro, varje ideologi, behöver en martyrs blod för att bli verkligt trovärdig. I det avseendet framstår skinnskallen vid Karl XII:s staty och motdemonstranten med Che Guevara på bröstet som två variationer på samma tema.
I Den ädla döden ger idéhistorikern Michael Azar oss kött på benen. För såväl urscenerna – Sokrates som tömmer giftbägaren, Jesus lidande på korset – som imitationerna och omtagningarna gäller att blodet får vittna om budskapets sanning, att det pris som offren får betala tas till intäkt för sakens värde. Hjältarna må sedan vara den enda gudens martyrer, fosterlandets martyrer, sanningens eller revolutionens martyrer.
Hanteringen av de döda i skapandet av en transhistorisk identitet, en föreställd gemenskap med det förflutna och framtiden, kallar Azar för dödspolitik. Kvarlevorna och minnena tolkas och omtolkas. Här finns allt från antikens helgonberättelser och barockens erotiserade religiösa konst till Cromwells skändade lik och Marats balsamerade hjärta. I bakgrunden ligger ofta en syn på utvecklingen som ändamålsbestämd. Historien kommer att frikänna de som gett sina liv, om de inte rent faktiskt ska stå upp ur sina gravar.
Kanske förhåller det sig så, anar jag när jag med Azars högintressanta och infallsrika essä som vägvisare följer den västerländska martyrdiskursens blodröda tråd, att varje tro, varje ideologi, behöver en martyrs blod för att bli verkligt trovärdig. I det avseendet framstår skinnskallen vid Karl XII:s staty och motdemonstranten med Che Guevara på bröstet som två variationer på samma tema.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar