Ett alldeles vanligt öde. Lika unikt som alla andras. Kristoffer Leandoers roman September är en hyllning till livet som det utspelar sig medan vi är upptagna med att göra upp andra planer. Inspirerad av författarens mors historia är det en berättelse med svarta kanter: när romanen tar sin början ligger huvudpersonen på dödsbädden, urgröpt av cancer och ännu inte fyllda 42.
I tillbakablickar porträtteras hennes kamp för att bli något mer än en annans ”-inna”. I motsats till hennes egen dominanta mor, som alltid hävdat att prästfru är ett yrke och mest av allt strävat efter att upprätthålla fasaden. Själv vill hon välja en annan, mer självständig väg. Tre barn sätter käppar i hjulet för den planerade intellektuella karriären, men tillvaron är full av kärlek, liv och rörelse. Tills den alltför snabbt tar slut.
Leandoer skildrar försöket att bryta sig fri i ett femtio- och sextiotalets Sverige som inte saknar nostalgisk glans, men också framstår som konservativt och trångbröstat. Romanen har en resumerande karaktär och ibland önskar jag att författaren hade dröjt längre vid de enskilda scenerna. Men samtidigt gestaltar han oerhört fint, kärleksfullt och levande vardagens balanserande mellan svärta och lyckoskimmer, tillkortakommanden och triumfer. Sorgen över drömmarna som aldrig realiserades. Och glädjen över de mindre högtflygande målen som trots allt klarades av.
Jag tänker på Eva Adolfsson och hennes förmåga att lyfta fram det stora i det lilla. Leandoers prosa strålar, enkel och klar. September är en påminnelse om vikten av att ta vara på de förbiilande ögonblicken och uppskatta det vi faktiskt har. Men också om att var och en av oss rymmer en berättelse värd att berättas.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar