Höst

Zinaida Serebriakova, Autumn, 1910

Septemberfärger

Sommarljus, september

 

Tema Rumänien

Den syrliga humorn är den ena sidan av den rumänska litteraturen, den kompakta svärtan är den andra. Arvet efter det fyrtioåriga förtrycket hänger över den postkommunistiska litteraturen som en mörk skugga, och behovet av uppgörelser med det förflutna har efter så många år av påtvingad tystnad varit brännande.

Här skriver jag inför bokmässan om några nyutkomna rumänska böcker.

Ann

Huskatter

Otto Dix, Katter

En förlorad värld

Romanen frambesvärjer en miljö som ligger långt från moderna kartor. När den högutbildade Hana lär sig uppskatta hushållets praktiska sysslor, sådant hon aldrig förr prövat på, som att laga mat, binda kvastar, slå med lie, liknar det en hyllning till det enkla, sunda, jordnära livet med konservativa förtecken. Ja, Hana lär sig till och med älska den starke, naive man som ödet sammanfört henne med. Men samtidigt har Legátová skarp blick för den manliga brutaliteten i det av uråldriga traditioner präglade samhället och tecknar en rad starka kvinnoporträtt.

Min recension av Kveta Legátovás roman Hana och Joza hittar man här.

Ann

Till bords med Dante

Luca Signorelli: Detalj från fresk i San Brizios kapell, Orvietos katedral

Convivio är italienska för festmåltid, och när jag slår mig ner vid Dante Alighieris bankettbord känner jag mig lite som en boksynt motsvarighet till SVT:s Historieätarna. Det är knappast en överdrift att rätterna som serveras utmanar moderna smaklökar.  

Värden lägger fram en canzon på tallriken och berättar hur han efter Beatrices död uppvaktat en ny kvinna. Donnan är vacker, ödmjuk, ärbar – ja, allt en hövisk älskare kan begära. ”Vid anblicken av henne uppenbaras/ nu ting som visar paradisets fröjder”. Efteråt serveras på konstfärdig prosa den kylslagna allegoriska tolkningen. Damen är Filosofin, Dante dess tillbedjare.

Läs resten av min recension av Dantes Convivio här.

Johan  

Vid kusten

Willard Metcalf, On the Suffolk Coast, 1885

Sanningssägandets konsekvenser

Vad händer när ordet blir kött, när språket tar plats i verkligheten? Den frågan pockar på ett svar i sjätte och sista delen av Karl-Ove Knausgårds Min kamp, som trots omfånget – över 1100 sidor – mest av allt liknar en epilog, en fritt flödande efterskrift till det mäktiga verket, som enligt författaren utgjort ett enda långt experiment i sanningssägande, ett försök att skriva om det egna livet utan sociala skygglappar. 

Experimentet misslyckades, konstaterar Knausgård, eftersom kraften i det sociala, internaliserat som skam, varit alltför stark. Han har kompromissat, väjt undan, täckt över. Ungefär så som han i en scen döljer skitgropen på kolonilotten innan fastighetsmäklaren kommer. Ändå har uppriktigheten varit sådan att konsekvenserna i sista delen faller över honom. Farbrodern – ett slags ställföreträdande överjag – anklagar honom för verbal våldtäkt. Det litterära rummets bekännelser förvandlas till braskande löpsedlar. Familjelivet gungar när Linda, hustrun han lämnat ut, glider in i manodepressivitetens mörker och artificiella ljus. 

Insprängd i berättelsen om Knausgårds kamp – en kamp som pågår i det lilla, mellan dagishämtningar och rökpauser på balkongen – finns en lång essä, kretsande kring ett helt annat slags text, en annan Min kamp, som en gång grep in i världen. Den hatiska svada som förvandlade själva livet, ljuset, ordet till aska. I sitt psykologiska porträtt av Adolf Hitler och dennes väg från ungkarlshärbärget till regeringskansliet tar Knausgård nazismens förförelsekraft på allvar. Det handlar om dragningen till det ”egentliga” livet, om sirensången som lockar till undergång. Samtidigt karaktäriseras den bruna ideologin mer än något annat av själva motsatsen till det autentiska, av ”avståndet till världen och likriktningen i det mänskliga”. 

I Knausgårds prosa som i all bra prosa är det tvärtom närheten till världen och den ensamma individens egenart som firar triumfer. Ja, Min kamps storhet ligger inte i det anekdotiska, inte i berättelsen om fadern och sonen, kvinnan, barnen, författarskapet och alla lätt igenkännliga konflikter som följer med den moderna tillvaron, utan i de förtätade nyckelscener där livet ligger liksom vidöppet och dallrar inför det nakna medvetandet – och även om Knausgård måste ta sats några hundra sidor för att nå dit så är det alltid där han förr eller senare landar. I de scenerna, och det finns några stycken också i sexan, visar han sin litterära uppriktighets sanna värde.

Trots det tycks den yttersta konsekvensen av Knausgårds experiment i sanningssägande bli att han lägger ner pennan, om för gott återstår att se. Åtminstone sätter han punkt i sjätte delen genom att i den allra sista meningen njuta av tanken på att han ”inte längre är författare”, ett påstående han hållit fast vid i intervjuer. Efter närapå en tredjedels hyllmeter Min kamp unnar jag honom den glädjen, den lättnaden, men har som läsare svårt att dela den.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Månuppgång i september

Childe Hassam: September Moonrise