Rivieravy

Henri Matisse, Interiör i Nice, 1919

Sjung, o gudinna, om vreden som brann...

Krigets förmåga att ställa människan inför livets – och dödens – grundläggande villkor har ända sedan Troja lades i ruiner varit ett tacksamt ämne för litterär gestaltning. Ansikte mot ansikte med tillvarons realiteter har individen kunnat få syn på sig själv, och anblicken har inte alltid varit smickrande.

I den italienske författaren Paolo Giordanos roman Den mänskliga kroppen är soldaterna formellt sett på fredsuppdrag, men berättelsen tar utan vidare plats i raden av kärva krigsskildringar. En sergeant som på ryggen har tatuerat in Illiadens inledningsvers – bara en aning felstavad – kommer innan missionen är avslutad att själv likt Akilles tvingas bärga liket av sin Patroklos. När han leder mobbningen av plutonens hackkyckling lånar han replikerna från Stanley Kubricks Vietnamdrama Full Metal Jacket. 

Läs resten av min recension av Paolo Giordanos roman Den mänskliga kroppen här.

Johan

Bara livet?

Hon är lätt att tycka om. Hängde det bara på översvallande recensioner skulle Munro redan ha fått Nobelpriset.

 Så skrev jag i min recension av Alice Munros senaste bok, Brinnande livet. Och nu har hon så fått det.

Ann

Bergens och himlarnas språk

Provence, innan det blev turisternas vinprovar- och livsnjutarland. Här vandrar daglönarna runt bland bondgårdarna och tar påhugg där det finns. En av dessa vagabonder är Amédée, berättaren i Jean Gionos roman Mannen från berget, som skrevs 1929 men först nu kommer i svensk översättning.

 Här finns resten av min recension.

Ann

Öppet fönster

Pierre Bonnard: Det öppna fönstret (1919)

Plask i den massmediala ankdammen

Vem äger det fria ordet? Frågan kan tyckas absurd, det gör väl alla eller ingen, men en blick på det svenska medielandskapet visar att det mesta hägnats in av en handfull bjässar. Störst bland medietrollen är förstås Bonniers, som i sina rymliga nävar håller inte bara det egna förlaget, DN och Expressen utan också Sydsvenskan, SF, TV4… ja, allt från Dagens Industri till Damernas Värld.  

Det säger sig självt att en sådan makt över sinnet och tanken måste fram i ljuset, granskas och diskuteras. En bok som Firman, som lagom respektlöst skärskådar Bonnierfamiljens mått och steg, borde med andra ord ha en viktig funktion att fylla, och man kunde tro att Bernt Hermele med sin bakgrund som sparkad chefredaktör för Veckans Affärer – ännu en Bonniertidning – skulle vara rätt man att skriva den. Ändå lyckas inte Firman åstadkomma mer än lite plask i den massmediala ankdammen.

Här kan man läsa resten av min recension av Bernt Hermeles Firman.

Johan

Människans behov av berättelser

Om mina bokmässeaktiviteter hade en röd tråd handlade den om berättandet, fiktionen. En mässa för böcker, kanske någon invänder, det är väl klart att det mesta snurrar kring berättandet? Jo, men det fanns ett särskilt tryck på detta i de seminarier jag gick på, ett försvar för fiktionen framför autofiktionen, ett insisterande på att berättartraditionen lever vidare. Med ett underförstått ändå.

En poäng som återkom var att det bara är i påhittade historier man kan nå vissa sanningar. Och att det kan vara begränsande och hämmande att ligga för nära verkligheten. Kerstin Ekman värjde sig mot trenden att skriva om existerande människor och lyfte fram ansvaret - "Vad är det vi skriver?" Kjell Westö påpekade hur tråkigt det skulle vara att bara utgå från sig själv: 

- Det fina med litteraturen är friheten att skriva om annat än sitt eget öde. Jag älskar att hitta på. Att fantisera kring litterära figurer är det mest underbara som finns.

PO Enquist, som annars nämndes flitigt i diskussionerna om självbiografiskt skrivande, förklarade själv vilken befrielse det var när han började använda "han" istället för "jag" när han skrev om det egna livet. Det blev inte lika självupptaget och pretentiöst, han kunde skriva råare och sannare:

- Man har en sköld framför sig när man skriver "han". 

Här skrev jag kort om berättandets olika sidor.

Ann

Stilla liv med böcker

Adam Baltatu, Stilleben med pipa och böcker

Mässliv

Jag befinner mig, som framgår av bilderna ovan, på Bokmässan i Göteborg, med trötta fötter och ömmande axlar. På torsdagen gjorde jag i stort sett allt vad man ska på en mässa (och idag har jag lidit av sviterna av det): snott vin i montrarna, stoppat i mig snittar på Bonniers mingel, stått och frusit på en parkeringsfest. Och sedan har jag vimlat omkring och kändisspanat (ja, också i år har jag lyckats se Jan Guillou vid åtskilliga tillfällen, han måste ha flera dubbelgångare) och gått på så många seminarier som hunnits och orkats med, det vill säga ungefär en fjärdedel av vad jag har velat. Med andra ord, jag är helt färdig. One more day to go.


Här skrev jag om de nominerade till Årets kulturtidskrift (vann gjorde Med andra ord)
Här skrev jag om invigningen och annat.

Ann

Grekisk skuldbörda

Sisyfos

Att emigrera eller som trettioåring flytta tillbaka till pojkrummet. Så kan de hårt kringskurna handlingsalternativen se ut för den skuldtyngde hjälten i dagens grekiska tragedi. I Kajsa Ekis Ekmans reportagebok Skulden – Eurokrisen sedd från Aten möter vi den senaste i raden av förlorade generationer: unga människor vars nyss så ljusa framtid håller på att kvävas under sparpaketens tunga filt.

Så vems är skulden? Ekman, som med statistik tillbakavisar pratet om ”lata greker”, lägger den på EU:s och finanskapitalets axlar. Samtidigt ger hon en bild av ett land där korruption, skatteflykt och politiska väntjänster länge genomsyrat samhället. Klart är att euron gjorde lånen billigare och exporten dyrare, och när krisen kom fanns inte längre de politiska verktygen för att vända utvecklingen. Makten hade avhänts folket och fanns nu hos institutioner som ECB och IMF, och inte minst hos det undflyende kapitalet.  

Läs resten av min recension av Kajsa Ekis Ekmans bok Skulden här.

Johan