Om mina bokmässeaktiviteter hade en röd tråd handlade den om berättandet, fiktionen. En mässa för böcker, kanske någon invänder, det är väl klart att det mesta snurrar kring berättandet? Jo, men det fanns ett särskilt tryck på detta i de seminarier jag gick på, ett försvar för fiktionen framför autofiktionen, ett insisterande på att berättartraditionen lever vidare. Med ett underförstått ändå.
En poäng som återkom var att det bara är i påhittade historier man kan nå vissa sanningar. Och att det kan vara begränsande och hämmande att ligga för nära verkligheten. Kerstin Ekman värjde sig mot trenden att skriva om existerande människor och lyfte fram ansvaret - "Vad är det vi skriver?" Kjell Westö påpekade hur tråkigt det skulle vara att bara utgå från sig själv:
- Det fina med litteraturen är friheten att skriva om annat än sitt eget öde. Jag älskar att hitta på. Att fantisera kring litterära figurer är det mest underbara som finns.
PO Enquist, som annars nämndes flitigt i diskussionerna om självbiografiskt skrivande, förklarade själv vilken befrielse det var när han började använda "han" istället för "jag" när han skrev om det egna livet. Det blev inte lika självupptaget och pretentiöst, han kunde skriva råare och sannare:
- Man har en sköld framför sig när man skriver "han".
Här skrev jag kort om berättandets olika sidor.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar