Pluggen som inte passade in

En fyrkantig plugg i ett runt hål. Så beskriver Kerstin Thorvall sig själv som tjugoårig modetecknarelev på Beckmans: en blyg, glasögonprydd kristen som gick omkring i storblommig målarrock, nynnade på psalmer och helt saknade pojktycke. Klasskamraterna, chica flickor från Östermalm, gav henne öknamnet Pastoralsymfonin och lärarna tyckte att hon tecknade för slarvigt och spontant. Att just hon snart skulle få uppdrag från en anrik modetidning i Paris kunde ingen tro, inte heller att hon skulle gifta sig med den stilige reklamkillen i parallellklassen. Än mer osannolikt förstås att denna präktiga oskuld skulle bli en av landets mest kontroversiella författare.

Framgångssagan Kerstin Thorvall är mycket underhållande att ta del av i Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och svart. Den begåvade tecknerskan fick illustrera Astrid Lindgrens böcker och upptäcktes snart ha en flyhänt stil också som skribent. Som veckotidningskrönikör beskrev hon småbarnsmammans tillvaro med en nydanande uppriktighet, hon gav ut populära barnböcker och vann tonåringarnas hjärtan när hon skildrade deras liv med inkännande blick.

Men de skära drömmarna kantades av svarta skuggor. Faderns sinnessjukdom och barndomens hyschhyschande kring den var ett sår som aldrig läkte. Yrkeslivets succéer och närmast ofattbara produktivitet gick hand i hand med privatlivets kaos. Ångesten kom att bli Thorvalls mörka följeslagare genom livet, på samma gång en kreativ drivkraft och en destruktiv katalysator för de uppträden, sammanbrott, rymningar och otrohetsaffärer som präglade vardagen.

”Till slut började jag förstå / att dygdens lön är / döden”, skrev Thorvall i en dikt från 1971. Hennes försenade tonårsuppror kom i fyrtioårsåldern, och efter det skulle hon gång på gång chockera och genera etablissemanget. Med sin frigörelse från den inskränkta kvinnorollen och sin frispråkighet som debattör gick Thorvall i takt med sin tid – många gånger gick hon också före den, ibland med snubblande stora steg. Utgivningen av den självutlämnande Det mest förbjudna innebar en skandal, på många plan. Recensionernas avsmak inför en medelålders kvinnas erotiska erfarenheter – ”kjolen åker upp och ner, upp och ner” – gav det ena exemplet efter det andra på den ohejdade sexism som ännu rådde i Sverige anno 1976. Först åtskilliga decennier senare skulle det anses självklart att skriva sitt liv på Thorvalls nakna och rättframma vis. I mycket förblev hon pluggen som inte passade in.

Uppror i skärt och svart ger ett nyanserat, lyhört och medryckande porträtt av en mångsidig banbrytare och konstnär. Klarsynt och med stilistisk esprit följer Arnborg Thorvall från föräldrarnas katastrofala äktenskap – som Thorvall själv skildrat i När man skjuter arbetare, hennes verkligt stora och inte minst finkulturella genombrott i pensionsåldern – till de sista tunga åren i åldrandets fängelse. Hon är visserligen solidarisk, men aldrig överslätande. Att Thorvall många gånger var en besvärlig person hymlar hon inte med, att hon svek, utnyttjade och ställde orimliga krav på personerna i sin närhet. Det är ett evigt dilemma Arnborg sätter fingret på när hon beskriver den thorvallska problematiken: ”Att skildra livet är en sak, att leva det är så mycket svårare.”

Kerstin Thorvall – Uppror i skärt och svart

Beata Arnborg

Atlantis

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann