Förpuppat

Helga Krooks förra diktsamling “Grönska träd och träd som ser” pryddes av en egensinnig handritad karta på omslaget. Och hela boken stakade ut en personlig geografi, flanerande i ett urbant landskap fyllt av litterära referenser och historiska spår.

I nya Puppe Doll Chrysalis saknar jag den där kartan att orientera mig efter. ”Går det att ta sig ur den här texten?” frågar sig poeten i kursiv. Min fråga är snarare: Går det att ta sig in i den?

Här recenserar jag Helga Krook.

Ann