Dagen efter

Edouard Manet, Peony stem and shears, 1864

Bruno K. Öijer svingar poesins trollspö

I Och natten viskade Annabel Lee ger sig Bruno K. Öijer ut på sin alldeles egna nostalgitripp till det förflutna. Också diktjaget befinner sig förstås i Paris när han i dikten ”Alla var där” febrig och regnvåt stövlar in på ett café där Hemingway sitter med sin tredje drink.

En surmulen Baudelaire längtar efter opium, Walt Whitman blinkar åt Emily Dickinson som gömmer sig i ett hörn, en berusad Rimbaud täljer på en barkbåt, Keats och Shelley viftar med fjäderpennor och en härjad Edgar Allan Poe väser fram det omkväde som gett Öijers nya bok dess titel.

Här finns min recension!

Ann

När två blir en

Det hänger en kvällstidningslöpsedel på HD:s kulturredaktion. Något skrynklig, efter att kulturchefen i sista stund räddat den från att kastas i en kiosks papperskorg. "HD:s fria kulturredaktion" tutar rubrikens feta bokstäver ut. Under sommaren har den tillskrynklade sidan börjat hänga löst, men ingen har väl riktigt haft lust att klämma fast den på väggen igen.
Det är två år sedan Björn af Kleen, dåvarande skribent på Expressen, åkte till Helsingborg för att skriva om HD Kultur som en sista kvalitetsbastion i ett alltmer slimmat medielandskap. Poängen med scoopet var att lyfta fram redaktionens sällsynta självständighet: "Är det därför HD:s kultursidor är så roliga att läsa?"
Jag fanns på plats på redaktionen då: under de senaste fem åren har jag fram och tillbaka vikarierat som litteraturredaktör, sammanlagt blir det två år. Jag var också där när Björn af Kleen, numera DN-skribent, i början av sommaren återigen besökte tidningen.  Men nu för att berätta en helt annan historia. Den om en tidningssammanslagning, om syndikeringseffekter och kulturens förlorade självständighet.

Sedan beskedet kom att Sydsvenskan köper HD och att de två tidningarnas kulturredaktioner ska slås ihop har det skrivits en hel del om branschen i allmänhet och sammanslagningen i synnerhet. Malin Krutmeijer, som en gång var den som plockade upp mig som skribent för HD, konstaterade till exempel i Aftonbladet: "För oss som gillar kultur och kritik innebär Sydsvenskans köp av HD rent konkret hundratals färre recensioner, fördjupningsreportage och debatt­artiklar varje år. Kulturutövare får allt mindre av kvalificerad, självständig feedback på sina verk."

Om jag säger att utrymmet för det kulturella samtalet krymper svarar ni kanske att det ju tvärtom har växt ofantligt. Nätet erbjuder obegränsat med plats för vem som helst att skriva om vad helst och kan härbärgera sådant som aldrig skulle publiceras på en kultursida, sådant som är för långt, för nördigt, för kontroversiellt, för personligt. Det ska man förstås vara glad åt. Men det går inte att komma ifrån att redaktörsbeställda, professionellt betalda texter som når ut till en bred tidningsläsande allmänhet knappast låter sig ersättas av ideellt skrivna digitala inlägg som måste letas upp av den specialintresserade.
Många av de texter som beställs av en redaktion skulle annars aldrig ha blivit skrivna. Kanske inte ens tänkta.

En rätt typisk HD-historia är när Mo Yan tilldelades Nobelpriset. Många sidor skulle fyllas snabbt och helst också med en text av pristagaren själv. Det gällde att få tag i någon på förlaget, inte det lättaste en sådan dag, när förlagstelefonen förstås ständigt plingade upptaget. En skribent på plats i Stockholm skickades helt sonika iväg till Tranan för att ställa frågan. Om HD fick lov att publicera? HD fick lov att publicera precis vad som helst, löd svaret. Vi var ju i stort sett de enda som överhuvudtaget recenserat Mo Yans böcker.

Under åren jag jobbat på redaktionen vet jag inte hur många gånger jag hört folk säga att HD har en av landets bästa kultursidor, kanske rentav den bästa. Av att ha deltagit i arbetet inifrån vet jag hur mycket engagemang, idéarbete, hårt slit och spontana infall som krävs för att skapa en kultursida av sådan klass.

Det är så sorgligt att jag knappt har ord för det, att något som anses tillhöra landets bästa kan rivas upp och slås sönder. 

Jovisst, de ekonomiska realiteterna ser ut som de gör. Jovisst, andra delar av tidningen kommer att drabbas än hårdare än kulturen när en mängd fotografer, redigerare och journalister sägs upp. Jovisst, det har försäkrats att den lokala prägeln ska bevaras och ett par tjänster kommer att finnas kvar.

Men lik förbannat: fri kommer HD:s kulturredaktion inte längre att vara. Även i det mest optimistiska utfallet kommer en hel del av det HD Kultur stått för att försvinna och mångfalden i medielandskapet att minska.

 

Framöver kommer många texter att förbli oskrivna och otänkta.

Ann

Skelett på vinden

Romaner som utspelar sig på engelsk internatskola utgör en genre för sig. Så är den sortens institution också en oöverträffad groplats för grupptryck, intriger, gemenskapslängtan, utanförskapskänslor och den grymhet som kan finnas hos barn och kanske är en del av den mänskliga naturen. Ond bråd död eller åtminstone ett rejält mysterium brukar höra till konceptet. Att ghanansk-brittiska Yaba Badoe inte sviker genreförväntningarna i debutromanen True Murder kan man ana sig till redan av titeln.

Här recenserar jag True Murder.

Ann

Skeva sömmar

Future perfect – eller futurum exaktum – är tempuset som talar om vad som kommer att ha hänt i framtiden: det förflutna i det ännu inte realiserade; det kan förstås också klinga triumfatoriskt som ett stridsrop för de unga sköna som planerar att erövra världen.

I romanens första del följer vi skeendet med Lex förbittrade blick, han som är utstött ur den vanliga bygemenskapen men inte heller har någon plats i broderns och moderns glittrande universum, där regnbågsdrömmar skapas med färgsprakande smink, paljetter och glänsande tyger.

 

Jag recenserar Mara Lees nya roman Future perfect, här.

Ann

Efter regnet

Konstatin Korovin, Efter regnet, Paris, 1897

Röda vallmor och historiens tyngd

Blodröda vallmor mot en mörk himmel. När Emil Nolde krigsåret 1942 målade det motivet hade nazisterna redan förbjudit honom att verka som konstnär. Varje penseldrag måste därefter betraktas som en motståndshandling.

Med Noldes färgkaskad ännu brinnande på näthinnan tar jag plats i Louisianas konsertsal för att lyssna till ett samtal mellan de olikartade men trots det befryndade författarna Peter Esterhazy och Daniel Kehlmann. Den röda tråd som så småningom blir synlig handlar om historiens tyngd.

Läs resten av min andra text om Louisiana Literature här.

Johan

Lavasten och litterära stjärnor

Louisiana är sig inte likt.

Det vanligtvis så svala konsttemplet, vackert beläget i Humlebaek på andra sidan Öresund, har svämmats över av tonvis med isländsk lavasten. Stenbumlingarna kryper uppför väggarna. Kallt vatten rinner mellan svart grus. Småsten fastnar i skosulorna. Ja, vore det inte för alla besökare som kliver omkring i grumset med vita plastkassar från museishopen hade Olafur Eliassons verk Riverbed kunnat kallas sublimt.

Den här helgen är de vita plastkassarna fler än vanligt, och det beror inte på Eliassons nya installation och inte heller på den stora Emil Nolde-utställning som samtidigt visas. Mellan torsdagen och söndagen pågår nämligen Louisiana Literature, den internationella litteraturfestivalen som årligen lockar massor med världsförfattare till den danska småstaden. Litterära högdjur och vanliga dödliga läsare väller som isländsk lava genom salarna.

En författare som länge intresserat sig för den opålitliga gräns mellan civilisation och mörk natur som Eliasson upplöser i sin installation är festivalens största fixstjärna Joyce Carol Oates. På fredagen ringlar kön genom hela kafeterian till salen där hon ska framträda. Väntan är dryg men visar sig vara mödan värd. När den spröda författaren tar plats på scenen – för första gången någonsin på dansk mark – följer en timmes engagerat samtal med intervjuaren Kim Skotte.

De flesta författare brukar nöja sig med att ha en ny bok att presentera, men vid sjuttiosex års ålder är Oates så produktiv att två nyutkomna romaner ligger på bordet. Både De fördömda och Karthago handlar om amerikanska samhällsproblem. Oates tar dem som utgångspunkt för ett samtal om hyckleri. De fördömda utspelar sig i en tid när det mest absurda som kunde tänkas var en svart man i

Vita huset. Hon skrev första versionen redan på åttiotalet, men tyckte att tonen var fel.

– Inte förrän Obama valdes till president hittade jag rätt ingång.

Det är tydligt att Oates fortfarande hyser stark sympati för den demokratiske presidenten men saknar illusioner om USA. Förr var det djävulen som skulle drivas ut, sedan kommunisterna, idag är det terroristerna. Obamas situation liknar hon vid att klättra uppför ett högt berg:

– Där blåser en så stark vind att det inte går att hålla rätt kurs. Det finns alla förutsättningar för en shakespearesk tragedi.

Frågan om hemligheten bakom hennes produktivitet har Oates säkert fått förr. Jo, en tjock katt brukar somna i hennes knä när hon arbetar. Arbetspassen kan bli tio timmar – katten måste ju få sin tupplur. 

Johan

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann fanns också på plats.. Hennes rapport hittar man här.

Hav, ljus

Emil Nolde, Light sea, 1948

Inför Louisiana Literature

När författarna fyller Louisianas konstfyllda rum uppstår lätt den där unika, intima känslan av ett möte. Nackdelen är att lokalerna är underdimensionerade för det publiktryck som blir resultatet av bokningar med alltför mycket stjärnglans.

Varje år sedan starten 2010 tycks de överträffa sig själva och i år är inget undantag.

 Här ett intro till Louisianas litteraturfestival, dit jag är på väg nu.

Ann