Ska man kanske tolka det som en allegorisk skildring av danskarnas förhållande till naturen? Klart är i alla fall att de båda huvudpersonerna är lika vilse i livet som i joggingspåret och ensamma som de är finns chansen till ett verkligt möte. Författaren låter dem ta sin tillflykt till ett vindskydd medan mörkret blir allt tätare och törsten och kölden tilltar: framför sig har främlingarna många timmar att fördriva tillsammans.
Det är inte någon alldeles smickrande bild som växer fram i novellerna, som spänner från komisk realism till mardrömslik absurdism och våldsam dystopi, och översatta från farsi till engelska fungerar de såväl för dem som har behov av att skaka på huvudet åt de där märkliga svenskarna som för oss som har behov av att skaka på huvudet åt oss själva. "Försiktiga, likgiltiga, kyliga och kallsinniga", sammanfattar Ghahreman, men inte utan en självironisk glimt.
Våren 2016 är det en självklar sak att poesi är politisk. Är det för att vi lever i en tid då det helt enkelt inte är möjligt att låta bli att ta ställning, då det inte går att sluta ögonen för omvärlden? Vad som är politisk dikt kan förstås alltid diskuteras, men hur som helst står det klart att en politisk skärpning av lyriken har pågått under hela 2000-talet och att det gäller i stort sett oberoende av vilken estetik poeten bekänner sig till.
Läs här Anns artikel från Littfest."Jag måste vara offrens minne och röst, så att de får leva vidare". Det säger Samar Yazbek, den syriska journalisten och författaren som lämnade landet när kriget bröt ut, men valde att smugglas tillbaka över gränsen för att med egna ögon se vad som skedde. Hennes upplevelser av hur en till början fredlig revolt möts av dödligt våld och sedan kidnappas av utländska krigare återger hon i reportageboken ”Resa in i tomheten” som nyligen gavs ut på svenska. Tillsammans med ett tusental personer sitter jag i Umeå Folkets hus och försöker ta in hennes berättelse om våldet som har tvingat iväg långt mer än fyra miljoner på flykt.
Vad är det vi söker när vi frossar i historiska romaner? Verklighetsflykt klädd i siden och sammet? En bekräftelse på vilka skavande obekvämligheter vi har lämnat bakom oss? Upprättelse för allt kjoltyg som raderats ur historieskrivningen?Jag skriver om korsetter, krinoliner och historiska romaner här.
För mer än något annat är den historiska romanen – givetvis – en produkt av den tid den skrivs i och stöper mer eller mindre om det förflutna i en dräkt som passar samtiden.
Hjalmar Söderbergs mordiska fantasi är ett av den svenska litteraturens mest tillspetsade samvetsdramer, elegant som en månbelyst aftonpromenad och giftig som ett cyankaliumpiller. Få svenska romaner har väckt så mycket beundran och avsky, lockat till så många litterära repliker och omtolkningar. Just nu turnerar Thorsten Flinck landet runt med sin scenversion av ”Doktor Glas”, som jag ser på Palladium i Malmö, en snabbspolande monolog där den ömsom demoniska ömsom patetiska doktorn avsäger sig samhällets sedelära, men inte hittar annat än tomhet och ensamhet i dess ställe.
”Det sköna – uti det omedvetna”, antecknar Ellen Thesleff i sitt skissblock när hon i början på 1890-talet sitter framför egyptiska sarkofager och gotiska kapitäl på Louvren. Pulsen på Paris boulevarder bryr hon sig inte särskilt om, det är i historiens salar hon finner inspirationen. Det låg förstås i tiden. Ett skymningstäcke av mystik och arkaiska fantasier hade sänkt sig över Paris författare och konstnärer, som lodade de inre källorna och lät verkligheten tona bort för den skönhetens värld som erbjöd en äktare sanning.
