Mme de Staël som Corinne, porträtt av Elisabeth Vigée Le Brun ”Få ting är så underbara som att drabbas av den slumrande kraften hos ett dödförklarat mästerverk.” Så skriver Horace Engdahl efter att ha läst Germaine de Staëls roman "Corinne", en gång omåttligt hyllad, därefter förpassad till bibliotekens dammiga magasin. Kanske är det helt enkelt dags för en de Staël-renässans? Bakhåll ger i alla fall ut en bok av henne i höst, "Tio år av landsflykt", om hennes resor i Europa efter att ha förvisats från Paris av Napoleon - jag känner mig högst sugen på att läsa.
Mer om Horace Engdahls förhållande till klassikerna kan man läsa i min recension av essäsamlingen "Ärret efter drömmen" här.
Ann
Tack för en välskriven och intressant recension!
SvaraRaderaDet är nog ofrånkomligt att man ibland måste tränga igenom otidsenliga klassiker om man vill förstå sin historia. Att "skolas i forna tiders känslor", som Engdahl skriver, är ett sätt att komma åt den tidens mentalitet. Corinne verkar i och för sig vara en oöverstiglig mastodont, men man kan ju läsa en del av den... Och Horace Engdahls bok skall jag definitivt läsa!