Stora författare, små människor

Det brukar sägas att man ska akta sig för att träffa sina favoritförfattare i verkligheten. Läser man Lars Ardelius nya novellsamling “Privata liv” kan man inte annat än stärkas i den uppfattningen. Kanske bör man helst inte ens läsa om sina älsklingsförfattare som privatpersoner? Så har du föreställningar om Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen eller Goethe du inte vill ska krossas, passa dig för boken. I alla fall blir jag blir smått illa berörd av Ardelius version av RL Stevenson som på sin söderhavsö plågas av tvångstankar och lever ut sina grymma nycker.
Fast visst bör man läsa “Privata liv”. Det är en mycket fin liten bok, både på utsidan och insidan. Med sin skarpa penna gör Ardelius de stora författarna till -ofta rätt små - människor; egenkära, fåfänga, inbilska och högst levande. Det är lika respektlöst som precist, elegant som sylvasst.

Särskilt rolig är historien om Zola som inför romanen “Nana” ska studera den råa verkligheten på bordellen. Det är bara det att hans fru har propsat på att följa med. Och hon har förstås ingen aning om att bordellen inte alls är någon okänd terräng för hennes make, som har fullt sjå med att oroa sig för vad som kommer att hända ifall hans favorithora dyker upp.

Fiktion om författare är ju egentligen en rätt hopplös genre - en del rejäla magplask har ju förekommit... Få lyckas så väl som Ardelius att så friskt ge författarna liv.

Ann