Islands nybyggare

Jón Stefánsson, Sumarnótt, 1929

Hans rörelser svarar mot den lätta vinden, hans sätt att gå är i samklang med marken som är ojämn under fötterna, och en gulaktig tik följer honom, en bonddrängs tik med smal nos och lusig päls, för hunden kastar sig ofta ner och biter sig häftigt, rullar sig bland tuvorna med det där säregna otåliga tjutet som kännetecknar hundar som har ohyra. Och det är en tik som har vitaminbrist, för den äter gräs. Det är också uppenbart att hunden har mask. Och mannen vänder ansiktet mot fardagens friska vind. Solen skiner på forntida hästars högresta mankar och i vinden hörs dånet av hovar som är borta sedan länge, det är gångna tiders hästar på de upptrampade stigarna vid åbrinken, sekel efter sekel, släktled efter släktled, och ännu används denna väg. Han följer efter med sin tik, oförfärad, den nyaste jordägaren, Islands nybyggare i trettionde led, och stannar på seklernas väg, blickar ut över sin dal i fardagens solsken.

Ur Halldór Laxness Fria män, översatt av Inge Knutsson. Här skriver jag om boken.
Ann