Molnen återstår

Caspar David Friedrich, Ziehende Wolken

När inget annat återstår
återstår molnen
de försvinner och i försvinnandet
har de sin återkomst

de tycks sakna alla förutsättningar för ett stabilt liv
men när det mesta av sten byggt försvunnit
är de kvar
och återtar sin skiftande form
som om ingenting hänt

de avvaktar tills kvällen kommer
och låter de drömmar stiga fram
som ännu inte har något namn.

Lennart Sjögrens nya diktsamling Den stora munnen kommer ut idag. Här kan man läsa en mycket fin recension av Michel Ekman i SvD.

Våga vara ego!

Mattia Preti, Fåfänga,

Vad händer med samhället när vi alla sysselsätter oss med att putsa våra personliga varumärken och pumpa egomusklerna? När mänsklig svaghet blir något att sky som en influensaepidemi? Var får solidariteten och altruismen plats när varje individ ska vara som en välsmord pr-firma som säljer sig själv?

Jag funderar över vår tids förakt för anspråkslöshet i HD.
Ann

De yttersta rymdernas världsensamhet

Kunde jag följa dig långt bort,
längre än allt du vet,
ut i de yttersta rymdernas
världsensamhet,
där Vintergatan rullar
ett bjärt dött skum
och där du söker ett fäste
i hisnande rum.

Jag vet: det går inte.

Men när du stiger huttrande
blind ur ditt dop,
tvärsigenom rymden
skall jag höra ditt rop,
vara dig ny värme,
vara dig ny famn,
vara dig när i en annan värld
bland ting med ofött namn.
                              Karin Boye

Här kan man läsa lite om Pia-Kristina Gardes fotobok Karin Boye och människorna omkring henne.
Ann

Fängelset Gaza

Att kritisera motståndarens övergrepp är ingen konst. Vem som helst kan göra det, och gör det också. När det gäller den egna sidans illdåd kommer allt i ett annat läge. För att nagelfara dem, och vägra rätta in sig i ledet när krigsfanfarerna ljuder, krävs en stor portion mod och integritet.

Läs resten av min recension av den israeliske journalisten Gideon Levys reportage- och debattbok "Gaza, mitt älskade" här.

Johan

Sommartider

Det här med att det är sommar, och dessutom en rätt så långt gången sådan, har på något sätt gått mig förbi i år. Det var stekhett och svettigt när vi flyttade och flyttstädade, men sommarkänslan försvann nog där någonstans mellan kartongerna och skurhinkarna. Den inplanerade veckan semester slukades upp av en alltmer växande essä och bidde till ungefär en dag, den tillbringade vi i Mölle, flanerandes bland sekelskifteshotellen och klättrandes på Kullabergs klippor. Nu åker jag tåg till Helsingborg och skriver notiser om dagarna: sommarvikarierande notisskribent, se där en fin titel.
Här har jag skrivit om Harry Martinson som dramatiker.
Och här går Carina Burman fram med rödpennan över min bok.
 Ann

Jarretts triumf

Efter syndafloden kommer solsken, och Köpenhamns jazzfestival repar nytt mod. Tre år i följd har jag här betat av samtidsjazzens pianogiganter: Chick Corea, Herbie Hancock och – i lördags – Keith Jarrett. Medan Corea gav en stram solokonsert och Hancock friade till publiken tillsammans med ett gäng förstklassiga fusionsmusiker kommer Jarrett med sin klassiska standardstrio: Jack DeJohnette på trummor, Gary Peacock på bas. Och tvingas jag välja en av de tre konserterna vinner Jarrett priset. Trots att han i första setet är missnöjd med ljudet i den nybyggda Operaen. Så pass att två låtar avbryts mitt i. Den här lokalen var säkert dyr att bygga, säger Jarrett märkbart irriterad, men den går inte att spela ballader i. Istället sätter trion igång med att improvisera över ett bluestema, och vinner märkbart energi ur frustrationen. Vad som sedan händer i pausen vet jag inte, men trion inleder andra set med en ballad. Resten är en ren triumf. Så bra att resultatet borde släppas på CD.

Johan

Länkfrossa

Nu lämnar jag all klädsam blygsamhet därhän och frossar i länkar. Vad ska man ha en blogg till om inte för att skryta lite?

Hon var skandalomsusad rebell och bästsäljande författare - ändå var skånska Mathilda Malling länge bortglömd. I en nyskriven biografi återupptäcker nu Ann Lingebrandt ett av 1800-talets mest spännande författarskap.

Intervju av Therese Johansson i Skånska Dagbladet. Läs hela artikeln här.

Ann Lingebrandt porträtterar Stella Kleve så strålande och penetrerar dekadensen med dess blandning av naturalism, symbolism och romantik, dess förkonstling, melankoli och dyrkan av död i skönhet. Lingebrandt pekar på den räcka av dagdrivande unga män som lider och vänder ut och in på sina själar i 1800-talets litteratur och på hur de är besläktade med Hamlet, Don Quijote och Den unge Werther. Och så plötsligt dyker det upp en kvinnlig dandy, nämligen Stella Kleves Berta Funcke, huvudperson i hennes första skandalomsusade dekadensroman. Undra på att samtiden fick stora skälvan.

Recension av Inger Dahlman i Norrköpings Tidningar. Läs här.

Matilda Malling såg inte tillbaka med tillfredsställelse på sin Stella Kleve period. Och visst kan Stella Kleve framstå som både naiv och lysten på provokation, med en överspänd önskan att uppfostra sin samtid enligt de egna litterära idealen, men om det nu var en ungdomssynd så var det en exceptionell sådan. Ann Lingebrandt har åstadkommit en rapp och välskriven biografi över Stella Kleve och det var med både nöje och stor behållning jag läste. Och mitt intresse för Stella Kleves författarskap är väckt, framförallt för debutromanen

Petra Rhodin bloggar om boken här.

Att låta en kvinna som huvudperson framföra denna dandyism och låta den utspela sig i dåtidens nutid och porträttera något som patriarkatet fruktade - en kvinna med en mans blick, jämställd på männens villkor, utan att vara vampyr - något som dåtidens kritiker blev mycket upprörda över, som om att dikta om kyssar är värre än någonting annat och det är dessutom något i Lingebrandts sinnliga och alltigenom närvarande och flödande språk, en underliggande, outtalad spets - inte virkad utan knuten av järnhand - som ger texten dess angelägenhet

Recension av Freke Räihä i Kulturen, här.


Ann

Det vitas andhämtning

Det vita
Det inre av en snöflinga eller en fjäder.
Det blå, det röda, det svarta, det gula: nedbrutet.
Plymer och eter av diamant: i diamantäggets hjärta pulserar färgerna, deras strålande, skälvande blod.
Förtärd i det vita, frysande av hetta: ett skred av instörtande solflisor.
Solen är vit, det vita förtär alla färger, det glöder och sväller: en punkt av dansande hetta för ögat.
Det vitas väldiga, tysta andhämtning. Dess klor dar djupa, torra rispor genom huden.

Ur Bilder av Birgitta Trotzig.
Här skriver jag om Trotzigs diktsamling från 1954.
Ann

Tystnaden återvänder till tystnaden

En sen kväll

En sen kväll kör du in i din stad,
till mörka gator, till svarta fönsteer,
till dunkel tystnad, till katter som gömmer sig
under bilarna, till sömniga fåglar i träden,
och ännu vet du inte om staden är frånvarande,
om det är gisslets stad eller skuggans stad,
om staden kanske är arg på dig
eller om den är så likgiltig
att du inte alls behöver finnas till.
Ingen välkomnar dig, ingen hejdar dig,
ingen förbjuder dig något, ber dig om något,
vakterna har somnat eller gått hem till sig,
säkert blommar blommorna, men du ser dem inte.
Kungar slumrar i sarkofagerna,
biskopar på porträtten, förlorade slag
i historieböckerna.
Staden är öppen,
öppen är vinden och tvekan;
allt det som hänt
väntar på dig, dina nederlag har inte glömt dig.
Nu är det sent,
tystnaden återvänder till tystnaden,
försök nu att somna.

Adam Zagajewski, ur Antenner i regn, översatt av Anders Bodegård

Här skriver jag om Zagajewskis dikter som "en poetisk diet till långsamhetens lov".

Ann

Scener från en flytt

 

Hallå, vart har alla böcker tagit vägen?



Jaså, är det här allt hamnat.



Ja, tro inte att jag tänker hjälpa till att bära.



Bäst att hålla sig undan. I skafferiet ska väl ändå ingen hitta mig.



Eller ska man vara på den säkra sidan och packa ner sig själv?





Melankolins dragningskraft

En värld av statusbröllop och art directors, arton-håls-golfbanor och lyckokrav. Den går upp i rök när planeten Melancholia kolliderar med jorden. Intuitionen triumferar över rationaliteten. Naturen över civilisationen. Kvinnan över mannen. Svårmodet över optimismen. Romantiken över modernismen. I Lars von Triers originella bidrag till katastroffilmsgenren sker världsundergången till tonerna av Richard Wagners Tristan och Isolde. Och man behöver inte vara någon fullblodsromantiker för att uppskatta resultatet. För trots sina minutiöst symbolmättade intriger är Trier större som bildskapare än som idédiktare, och man sugs in i hans bilder lika omedelbart som i Wagners toner.

Johan