Bokmalen Marilyn

Stenar på trottoaren

i alla möjliga färger

jag stirrar ner på er

som mot horisonten -

avståndet ligger så lockande mellan oss

och jag står många våningar ovanför

och famlar efter er

med darrande fötter

En känslig och melankolisk bokmal, uppslukad än av James Joyces Ulysses, än av Carl Sandburgs Abraham Lincoln-biografi i sex delar; en självrannsakande konstälskare som skrev dikter mellan arbetspassen och startade eget produktionsbolag med höga ambitioner.

Visst är det Marilyn Monroe jag beskriver. Att hon var långt mer än en plutande pinuppa och betydligt mångsidigare än den sorglösa blondin Hollywood försökte göra henne till har väl gått upp för de flesta vid det här laget. Men riktigt hur intellektuellt sökande och ihärdigt strävande efter bildning och utveckling hon var förstår man först när man möter hennes egna ord. Boken Fragment utgår från ett par kartonger med filmstjärnans efterlämnade papper: diktutkast, brev och dagboksanteckningar, det mesta nedkrafsat i stunden. Klotter, inköpslistor och självbiografiska skisser som sammantaget bildar ett fängslande och oretuscherat porträtt av den sårbara, kunskapstörstande kvinnan med svajigt självförtroende som gömde sig i sexbombsförpackningen. Hon som maken Arthur Miller kallade ”en barfotapoet som står i ett gathörn och försöker läsa sina dikter för en hop människor som sliter av henne kläderna.”

Av materialet har det blivit en lika intressant som tjusig coffeetable-bok, undantaget ett mer än lovligt fånigt förord av den italienske författaren Antonio Tabucchi. Monroes hafsiga textstumpar blottar mörka sprickor, den sorg och de tvivel som utgör skuggsidan till de foton som alltid är lika strålande glamourösa, också när den blonderade ikonen sitter hopkrupen med en bok i knät.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Översättning Marianne Öjerskog och Viveca Melander, Norstedts)
Ann