Det är inte mörkt än. Men det skymmer på.
Hösten är på ingång. Och Den Skapande Mannen med den omättliga livsaptiten och de inre demonerna – han som i en eller annan skepnad alltid stått i fokus för Ulf Lundells romaner – har passerat sextioårsstrecket.
I nya romanen, Allt är i rörelse, heter han Joar Cirroan, Red kallad, och är fotograf, givetvis med stjärnstatus. Fast nu har han i en känsla av leda och livskris gömt undan kamerorna i garderoben. Helst skulle han vilja lämna allt bakom sig, ”rensa ut utav helvete”, men det förflutna gör sig påmint. I form av en efterhängsen bror. I form av en karriärsammanfattande ”soffbordsbok. Fem kilo” som han i ett svagt ögonblick övertalats till att sätta ihop. I form av en enastående vacker modell som suktar efter att lysas upp av stjärnfotografens blixtar.
Lundell skriver, som vanligt, mitt i strömmen av intryck. Red iakttar flyttfåglar och väder. Äter lufttorkad skinka på altanen. Dricker Chardonnay. Retar upp sig på P1. Får vindrutetorkarreglaget till BMW:n kollat. Våndas över riksdagsvalet och det nya, cyniska Sverige. Lyssnar på Dylan. Läser Kerouac. Super och nyktrar till. Umgås kravlöst med sin 35-åriga väninna.
Rätt så ofta går det på tomgång. Eller riktigare sagt: det är mestadels underhållande att vistas i Reds sällskap, men det bränner inte till förrän han lämnar sin österlenska tillflyktsort för en ensam sejour på Teneriffa och berättelsen tar fart, vilket inte minst innebär att språket vinner i böjlighet och laddning.
Vad som gör romanen intressant är framför allt det som ligger och skaver. Längtan efter samhörighet kontra frihetstörst. Behovet av myter och av att rasera myter. Uppbrottsivern ställd mot det nostalgiska ältandet av det som varit. Gamla lundellska livsparadoxer som väl inte bara angår Den Skapande Mannen utan också oss andra.
Vid ett tillfälle känner sig Red som en Beckettfigur: ”Jag har inget att säga, jag pratar. Allt är sagt. Jag säger det igen, en gång till”. Detsamma kan anföras om Lundell. Han har sagt det här förut. Nu säger han det igen. För mig får han gärna dra det ett varv till.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar