Malmö Konstlekplats

Chris Johanson, Alright Alright (Foto: Helene Toresdotter/Malmö Konsthall 2011)

Det har pågått länge, och nu är det fullbordat. Malmö Konsthalls förvandling från ett konstens ljusa tempel till en plats där medelklassen rastar sina barn på söndagseftermiddagarna. Samtidskonsten är som gjord för det. Stora öppna ytor. Skojiga installationer. Interaktiva moment. Så märkvärdigt behöver det heller inte vara, trots den kulturella fernissan. Så länge barnen får springa av sig samtidigt som föräldrarna beskärs med en liten konstpaus är alla nöjda. De pretentiösa texterna på väggen kan man lugnt hoppa över.

På senaste utställningen är barnfamiljerna inte bara i majoritet, de är överallt. Ungarna rusar upp och nerför en ramp som täcker halva golvytan. Vad den mer ska vara bra för vet jag inte. I ett angränsande rum finns en figur med rosa garnpäls som man kan kamma med stora färgglada kammar. De pretentiösa texterna på väggen talar om ”viktiga existentiella frågor” och ett resultat som är ”kaotiskt och överväldigande”.

Misaki Kawai, Big Bubble (Foto: Helene Toresdotter/Malmö Konsthall)

Som konsthallsbesökare utan barn känner jag mig mer felplacerad än överväldigad. Jag är väl inte dum nog att tro att det här är en plats för estetiska upplevelser? Som att gå till lekplatsen och med rynkad panna betrakta gungorna och rutschkanan. Finns det möjligen ett pysselrum, helst lugnt och stilla, där jag kan ägna mig åt det sköna och sublima medan medelklassens barn utforskar samtidskonsten?

Johan