Gott nytt år!

Gråvita mellandagar

 

Ann

Naket liv i panoptisk tid

2013 var året när Jeremy Benthams övervakningsmanual Panoptikon förvandlades från idéhistorisk kuriositet till en rätt så rimlig beskrivning av den värld vi lever i.

I modellen är allt utom det allseende ögat öppet för insyn, och kanske kan man se en anpassning till tidsandan i litteraturens tendens att släppa fiktionens fikonlöv för subjektiva skildringar av naket liv.

Här finns min korttext om bokåret 2013.

Johan

 

På ordkyrkogården

Nyorden uppstår förstås ofta ur behov – okej, nu när teven har blivit platt vad ska vi då kalla den gamla tjocka sorten? – men fungerar också som temp på samtiden, ett slags kreativt språklaboratorium där vi gemensamt hajpar, dissar eller driver med aktuella fenomen. Så här års brukar Språkrådet publicera en lista över de nytillkomna glosorna, men myndigheten har också månad för månad utkorat en färsk term: 2013 har bland annat matporren, e-sporten och barackförskolorna gjort entré, vi har twerkat, rävdiskat och gjort en terrier. Somliga av nyskapelserna kommer att dansa en sommar och dö dagsländedöden, andra lär införlivas med vårt dagliga ordförråd och kanske till och med nå den slutliga upphöjelsen: att tas med i nästa upplaga av Svenska Akademins ordlista.

Och det är nu vi kommer till kruxet. När något läggs till faller annat bort.

Jag inleder en ny serie om utgallrade ord i HD. Här!

Ann

God Jul!

Elizabeth Adela Forbes, The Christmas Tree

Gråvit jul

 Ann

Fuskbyggen och felslagna visioner

”För medborgarens bästa” är en berättelse om Sammetsrevolutionen 1989 och ger ett annorlunda perspektiv på kommunismens fall, som här ses genom en glödande kommunists ögon.

Berättaren är en ung kvinna uppfödd på högtidliga paroller, en entusiastisk pionjär och självutnämnd bevakare av korrekt uppförande.

Inte så att hon inte kan se bristerna i samhället – och i nystaden Krakov är det mesta brister, ofärdigt, förfuskat och undermåligt. Men hon tror helhjärtat på kollektivismen och är övertygad om att tillkortakommandena bara handlar om födslosmärtor.

Jag recenserar Petra Hulovas nya roman här.

Ann

Fjärde advent

Arkhip Kuindzhi, Vinter. Dimma, 1895

Snabbfotad lättviktare

Man måste inte ha gått i söndagsskola för att tycka att titeln på den italienske författaren Davide Enias debutroman låter bekant. ”Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen” heter det i Fader vår. Enia har tagit fasta på bönens jordiska led och på svenska har romanen fått heta Så som på jorden.

Alltså förväntar jag mig en berättelse om patriarkala krav, och för huvudpersonen genomsyrar de hela tillvaron. Död i en motorcykelolycka innan Davidù föddes är fadern lika frånvarande och överallt närvarande som någonsin Vår Herre. När sonen som nioåring tar emot sin första snyting i boxningsringen fullföljer han en familjetradition, och siktet är från första stund inställt på den sicilianska mästartitel som både fadern och onkel Umbertino gick miste om.

Här finns resten av min recension av Davide Enias roman Så som på jorden.

Johan

 

Back in the USSR

Med svarta, smäckra kupoler tronar Alexander Nevskij-katedralen på Dombergets högsta punkt, som en beständig påminnelse om rysk dominans. Peter den stores barockslott i Kadriorgparken talar samma språk. Fast minnesmärken från sovjettiden är inte lika lätta att finna i Tallinn.

 

Ett bra ställe att börja leta på är Ockupationsmuseet, som satsar större delen av utställningsytan på lättfattliga visuella installationer. Föremål som vittnar om våld och förtryck samsas med vad som närmast liknar en samling nostalgiska retroprylar. Fängelsedörrar på rad, en sjömina, en flyktbåt från kriget, men också sovjetiska veteranbilar, sällskapsspel, en hårtork från sextiotalet.  

 

I källaren har de omkullvräkta statyerna från sovjettiden rests. Nedgången pryds av röda fanor. Michail Kalinin i jätteformat, och bredvid honom en lika överdimensionerad Viktor Kingissepp, den estniske kommunistledaren som sköts av hemliga polisen 1922, hyllades som martyr under sovjettiden och nu på nytt hamnat i kylan. Kanske är det placeringen i källaren som får mig att tänka på den kinesiska terrakottaarmén. Bolsjevikledarna står med frusna gester intill ett sprucket Leninhuvud. Stumma väktare av den krets i underjorden där historiens förlorare dväljs.

 

 

Sista morgonen i Tallinn lämnar vi den medeltidsgemytliga gamla stan via Stora strandporten och promenerar till Linnahall i hamnen. Det storslagna komplexet stod färdigt till Moskva-OS 1980 (seglingstävlingarna ägde rum i Tallinn) och hette då Leninpalatset för sport och kultur. Nu står det och långsamt förfaller. Vi klättrar uppför vittrande trappor. Betraktar stängda dörrar och väggar lika täckta av graffitti som någonsin Berlinmuren. Stället är öde, förutom ett par med en kamera. Klick. Klick. Klick. Ruinromantik i armeringsjärn och betong. En spökbyggnad från en tid som nyss passerat. Redan en kvarleva från en svunnen epok.   

 

Johan

 

 

 

 

Blodfattigt om fadd värld

Trots titeln är J. M. Coetzees senaste roman inget evangelium. Snarare läser jag Jesus barndom som en lätt kafkaartad historia om priset man får betala för att vara annorlunda.

Det handlar om en man och en pojke som rentvättade från minnen anländer till en ny värld. De tilldelas namn och bostad, och indirekt social ställning. Ett kyffe i östra stadsdelen blir deras lott, medan andra nyanlända hamnar i en lummig herrgårdsidyll. Mannen, Simón, anpassar sig till ett slitsamt jobb som hamnsjåare samtidigt som han letar efter en mor till lille David. 

Romanens förlovade land visar sig vara ett utpräglat pekpinnesamhälle, fattigt på såväl kött som ande. Historiemedvetandet har rationaliserats bort tillsammans med biologiska drifter och existentiell längtan. På radion finns inga nyheter, bara skval, eftersom inget ändå händer. Jag föreställer mig platsen som ett slags swedenborgsk efter-döden-tillvaro, där åtskilligt är sig likt från den värld vi känner.

I detta samhälle utan ironi spelar Simón rollen av en förnumstig Josef på jakt efter en krubba, medan femårige David utvecklas till en på samma gång barnslig och brådmogen korsning mellan Jesus, don Quijote och Ludwig Wittgenstein – en frälsare med tummen mitt i munnen och problem med att fatta 1 + 1 eftersom han misstror matematikens grunder. Konflikten med en omvärld som har ett mer okomplicerat förhållande till regelföljande är oundviklig. 

Så står fantasin mot fyrkantigheten, originaliteten mot medelmåttigheten i denna smått dystopiska idéroman, men någon fabel med enkel sensmoral är det inte fråga om. I själva verket är pojken inte så lite odräglig i sin självöverskattande härsklystnad. Ja, det överbeskyddade barnet som känner sig onormalt och på samma gång utvalt påminner en del om huvudpersonen i den självbiografiska Pojkår från 1997, som gav ett mindre smickrande porträtt av konstnären som valp. 

En jämförelse med en roman som Pojkår och dess mästerligt konkreta miljöbeskrivningar tål hursomhelst inte Jesus barndom, som trots den intressanta tematiken inte är en särskilt lyckad roman. Det är som om den fadda atmosfären i romanens samhälle sätter sin prägel också på Coetzees prosa, och då inte minst i de oinspirerade dialogerna. Blodfattig kallar Simón den värld han kommit till, och det samma kan sägas om Coetzees roman.  

 

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Tredje advent

Konrad Mägi, Norskt landskap, 1908-1910

Färgen glöder

De lysande röda trädstammarna speglar sig i tjärnens mörka vatten. Kronorna ståtar med värdiga blå och violetta kronor, i förgrunden blossar en björk i höstskrud. Konrad Mägis Kasaritsa järv från 1915-17 har en hypnotisk effekt, ett sceneri av det slaget som tycks reflektera själen lika mycket som ett stycke natur.

Efter att ha studerat i Tartu, St Petersburg och Paris och vistats ett par år i Norge utvecklade Mägi (1878-1925) sin bländande kolorism med stundtals mytologisk anstrykning. Man anar en mängd influenser i hans måleri ­– pointillismen, fauvismen, Kandinskys figurativa visioner, Cézannes rustika landskap, Munchs böljande former – men Mägis färger lyser med sin alldeles egna kraft.

Det är i salen med hans målningar vi tillbringar mest tid under vårt besök på Tallinns gigantiska nybyggda konstmuseum, KUMU. Han är i gott sällskap, i rummet intill hänger eleganta porträtt av Nikolai Triik och runtomkring står Jaan Korts vackra jugendslanka skulpturer – de tre var studiekamrater och hängde ihop i Norge.

Och det finns mycket annat att se i museets samling av estnisk konst från tre sekel, konst som hänger med i de internationella trenderna, men samtidigt betonar de nationella särdragen, folklorens starka färger och inte minst motiven från nationaleposet Kalevipoeg – efter en dag på de fasta samlingarna går vi ut i den mörknade Kadriorg-parken, andligen upplyfta och kroppsligen knäckta.

Men hos få glöder färgen som hos Konrad Mägi. Det finns en på samma gång harmonisk stillsamhet och brinnande intensitet i hans målningar.

'

 

Ett av hans paradverk har titeln Meditation och föreställer en kvinna som sitter lätt hopsjunken i ett prunkande landskap. Vi ser henne från sidan, men ansiktet är helt dolt av en svart slöja som böljar ned från huvudet till marken. Det skulle kunna vara en bild av sorg, men bakom henne sprakar träden och fälten i kraftfulla, eldfängda nyanser – jag tänker mig att det är tidig höst, då naturen flammar upp en sista gång innan ljuset falnar och alla färger dämpas. Melankoli visst, men en jublande sådan.

 

Ann

Tillbaka till medeltiden (2)

 

En genväg till det medeltida Tallinn går via kyrkporten. Vi stiger in i Helgeandskyrkan och fäster blicken på det storslagna altarskåpet. Madonnan tronar som en Buddha i mitten av tolv fromma apostlar. Ansiktet mörkt av ålder, glorian guldgul och starkt lysande i dunklet. Också den burgne donatorn är snidad i trä och väl synlig, för redan Anno Domini 1483 ville en sponsor ha PR för pengarna.

 Upphovsman till verket är den tyske mästaren Bernt Notke, ledande entreprenör i hela Östersjöregionen på marknaden för religiösa statusobjekt i skrytklassen. Några år senare tog han sin firma till Stockholm, och om man ska sätta tro till den traditionella uppfattningen skapade han där Storkyrkans Sankt Göran och draken.

I Tallinn förknippas Bernt Notke främst med en annan berömd konstklenod: Nicolaikyrkans Danse Macabre, en av medeltidens få bevarade målade framställningar av dödsdansmotivet. Med sina 7,5 meter på längden är den bara ett fragment (Notke var knappast någon föregångare till ”less is more”-estetiken), men besitter en kraft som gör att man lätt sugs in i dess groteska bildvärld.

 

Här spelar Döden inte schack utan säckpipa. Han tar påven i sin ena skeletthand och kejsaren i den andra, och löser så medeltidens långa maktkonflikt. Den väna damen med guldtiara och sidendräkt för han ut i dansens virvlar tillsammans med kardinalen och kungen, och skulle så gjort med representanter för alla andra stånd och klasser, ner till den mest föraktade tiggare, om målningen inte själv naggats i kanten av alltings förgänglighet.  

 

Dåd som fått ryktets glans skall som en dröm förgå
O skulle tidens lekverk Människan bestå
Ack vad är allt som här vi högst och dyrast akta
Om inte intighet: vind, skugga, rök och stoft
(Ur Andreas Gryphius Fåfänglighet, översatt av Johannes Edfeldt)

 

Vem som sponsrade verket vet jag inte, men jag gissar att han inte hade någon större lust att vara med i bild.   

Johan

Tillbaka till medeltiden

På flygplatsen får vi ställa fram klockan en timme, men om man promenerar i Tallinns gamla stad och det är lätt disigt kan man snarare få intrycket att ha förflyttats bakåt i tiden ett halvt årtusende. Befästningstorn, pennstreckssmala kyrkspiror och trappstensgavlar överallt, och så många gotiska byggnader att varje butik, pub eller hotell tycks vara inhyst i ett hus med anor från Hansatiden.

När vi träder in genom Viruporten är julmarknaden i full gång, och restauranginkastare i färgglada hosor och en försäljerska av brända mandlar i vit hätta sätter stämningen. Vi slinker in på en krog i medeltida stil, inhyst i Rådhuskällaren. Långsamt vänjer sig ögonen vid dunklet, som endast skingras av levande ljus. Var det så här Dante upplevde världen när han gick ut för att ta en öl? Jag blickar upp mot de gamla valven och sugs för ett ögonblick in i den illusionen, även om drycken i mitt rustika keramikkrus är en blaskig ljus lager. Fast inte hade man väl hemtrevliga stearinljus på den tiden, snarare någon rökig och illaluktande oljelampa. Och definitivt inte medeltidsmusik i högtalarna.

 

 

Efter att ha försökt gå vilse i de gamla gränderna, något guideboken starkt rekommenderar eftersom de utgjort kuliss i åtskilliga filmer om medeltiden, kommer vi upp till Domberget och möter i Danske kungens trädgård en av Tallinns mest suggestiva miljöer. Här föll enligt legenden Dannebrogen ner från himlen när Valdemar Sejr 1219 erövrade platsen från de estniska hedningarna. Epilogen är inte fullt så heroisk: drygt hundra år senare sålde Danmark staden till Tyska orden. En bit bort står en pojke och skjuter med pilbåge mot en måltavla. Första pilen går för lågt och tar i backen, men den andra sitter nästan mitt i prick. 

 

 

 
I det närbelägna befästningstornet Kiek in de kök från 1500-talet klättrar vi uppför trapporna, passerar våningsplan efter våningsplan med utställningsmontrar och pedagogiska installationer med riddare och en pestdoktor och hoppas att den genuina medeltiden ska vänta högst upp. Istället finns där ett nymodigt café.

Tornet stod emot Ivan den förskräckliges belägring men inte den moderna tidens ankomst. Nåja. Utsikten över staden är i alla fall svårslagen, och det är bara att inse faktum: det Tallinn vi besöker tillhör EU, inte Hansan.  

Johan

Andra advent

Childe Hassam, A New York Blizzard, 1890

Krigets mardrömmar

Trots kriget fortsätter valnötsträden att blomma och nyponen att frodas. I novellsamlingen När nyponrosor mognar blixtbelyser Refik Ličina en vardag där våldet mullrar som ett dovt hot någonstans i bakgrunden och när som helst kan kasta omkull tillvaron. De flesta historier utspelar sig i en landsort där livet lunkar på som det gjort i årtionden, eller till och med århundraden. Och ändå är allt förändrat.

 Här skriver jag om Licinas novellsamling.

Ann

Första advent

Ants Laikmaa, Vinterlandskap, 1938

Tillvarons tomtebloss

Att den gamle humanisten plötsligt brister ut i vers, otidsenligt rimmad sådan, är resultatet av ett möte: för tre år sedan träffade författaren Sigrid Kahle och hela diktsamlingen är en lovsjungande kärleksfanfar.

Samtidigt som förälskelsen bultar likt ett euforiskt tonårshjärta hanterar poeten det faktum att tiden rinner ut med en lättsam humor.

Jag skriver kort om Carl-Göran Ekerwalds poetiska kärlekshyllning till Sigrid Kahle, här.

Ann