I ”Förfärande kvinnor” har Vertigo förlag samlat gotiska skräckberättelser av kvinnliga, anglosaxiska författare och bjuder på djävulska drömmar, dödliga syner, kalla omfamningar och skramlande spökvagnar. Ibland är det fråga om mer roande än ruskiga förströelser. Charlotte och Emily Brontës läxuppgifter till exempel är snarare kuriosa än litterära upplevelser. Men antologin rymmer också riktigt gastkramande historier, som Elizabeth Gaskells ”Den gamla barnflickans berättelse”.
Här finns upptäckter att göra. Vem visste till exempel att den bäst säljande poeten under den viktorianska eran, efter Tennyson, hette Adelaide Procter? Eller att sensationsromanförfattaren Ellen Wood kunde konkurrera med Charles Dickens i popularitet?
Man kan grunna på vad som gjorde att så många kvinnor vid den här tiden, 1840–1890, ville sätta skräck i sina läsare. Känslan av att inte heller vålnader framstod som särskilt osannolika i en snabbt förändrande värld? För att begåvade kvinnor själva upplevdes som skrämmande?
Här skriver jag om Vertigos antologi med kvinnliga gotiska skräckförfattare. (Tyvärr en låst artikel, så den kan enbart läsas av premiumkunder.)
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar