Här recenserar jag Malte Perssons "Till dikten".
”Till dikten” kan läsas som en ganska sorglös sorgesång över den poesi som hankar sig fram på existensminimum medan publiken pysslar med andra oväsentligheter och muserna är upptagna med att uppdatera sociala medier. Eller, som det summeras i en barock dikttitel: ”Klage-Kling-Dicht öfwer POËSIEN / som i wårt Tidehwarf ändteligen aflidit”. Men är poesin död, så länge leve metapoesin som saltomortaliskt slår knut på sig själv och kurar in sig i ”utkanten / av det postmoderna tillståndet”.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar