Croquis

Torsdagskvällens motion för höger hjärnhalva fortsätter. De stackars understimulerade små grå pustar i krokisalens bänkpress, spänns fast på det skönas och sublimas tortyrredskap, tills synapserna sprakar av emotionell kreativitet och intuitiv förmåga. Allt är nu form och färg, kropp och känsla; glömda är alla abstraktioner, varje syntax och förståndets samtliga tolv kategorier. Dionysos har trumf över Apollon, och logos får snällt finna sig i att sitta på åskådarplats och knipa käft. Efter tretimmarsmanglingen stapplar jag ut i gråvädret och känner mig definitivt mer syntetisk än analytisk, ja, snudd på holistisk.

Johan

Eh... jo... visst är det kul med en hobby!

Ann

Longer And Stronger With One Powerful Pill - Discreet Shipping To You‏

Vissa böcker läser jag av den enkla anledningen att de lätt låter sig läsas vid skrivbordet när det någon gång uppstår en lugn stund. Som den här. Särskilt lämplig att bläddra i mellan varven av bortklickande av spam i sin inbox...

Ann

Titta, det är ju Ischia!

Ögonskuggan skimrar förföriskt ovanför Elizabeth Taylors kohlinramade ögon, men det hjälper inte hur mycket hon än blixtrar med blicken eller svänger på perukflätorna - något riktigt gripande drama blir aldrig filmkolossen "Cleopatra", utan först och främst en överdådigt extravagant wow-vilka-kulisser och oj-vad-kan-det-här-ha-kostat?-upplevelse (svar: 44 miljoner dollar). Den är närmast postmodern i sina kitschexcesser, och lär fortfarande vara den mest kostsamma Hollywoodfilmen, med undantag av senaste "Pirates of the Caribbean". Fiaskot innebar en dödsstöt för svärd-och-sandal-genren ett bra tag framöver.
Men visst är Taylors Cleopatra raffig med alla sina dräktbyten, även om hon kanske oftare liknar en amerikansk 60-talspingla på maskerad än en egyptisk drottning, och bara hennes entréer gör det mödan värt att ta sig igenom de fyra timmarna.
Jag tänkte inte särskilt på att vårt hotell på Ischia hette Cleopatra, trodde mest att det var något slags kuriositet. Sedan förstod jag att filmen delvis är inspelad på ön, och då blev det ju begripligare. Man kan se Castello Aragonese skymta i scener som ska föreställa såväl Tarsus som Actium.

Slaget vid Actium med Castello Aragonese, Ischia, i bakgrunden.

Först när vi åkte därifrån fick jag veta att filmteamet bott på just vårt hotell - tänk, kanske har jag bott i samma rum som Elizabeth Taylors perukfläterska...




Ann

Gästspel

Min kvällstidningsdebut: en gästrecension i Aftonbladet.

Ann

Freude, schöner Götterfunken...

Europa och tjuren

EU:s förhållande till demokratin kan påminna om Rysslands. Snarare än om verkligt folkstyre handlar valen om att ge legitimitet åt en i grunden odemokratisk maktordning. Folket ses som en oberäknelig kraft som först som sist måste kontrolleras; ett irriterande hinder på den utstakade vägen till framtiden.

Så varför ge legitimitet åt denna koloss på designade stål- och glasfötter, denna ordning som förenar en institutionaliserad nyliberalism med en bysantinsk byråkrati, som döljer postkoloniala maktambitioner bakom fraser om fred och frihet, som slår sig på bröstet över sin humanism bakom allt mer svårforcerade och ibland dödliga murar, som kidnappat den europeiska identiteten och det västerländska kulturarvet (så att man inte längre kan lyssna på Beethovens nia utan att få Silvio Berlusconis fala nuna på näthinnan), som bygger tomt ekande kristallpalats åt den moderna socioekonomiska eliten?

Jo, av den enkla anledningen att folkets passivitet, den i byxfickan hårt knutna näven, sofflockets till intet förpliktande protest, aldrig utgjort och aldrig kommer att utgöra något som helst problem för makten. Därför ska jag också masa mig till valurnan på söndag och på bästa sätt utnyttja den skärv av demokrati som Unionen nådefullt försett mig med.

Johan

Bland flaggor och fiskdammar

Belysning är bra att ha. Harriet Backer, "Aften", 1896

Inställd på att skippa allt vad nationaldagsfirande heter sätter jag igång det välbehövliga Projekt Upprustning. Men inser snart att vad jag gör är precis det svenskaste som tänkas kan: besöker Ikea. Köar mig in mellan barnvagnar och kundvagnar, avstår från fiskdamm och flaggritning och siktar in mig på lampskärmsavdelningen.

Överallt på varuhuset sitter lappar med informationen "utgår snart", vilket gör hamstraren i mig en smula stressad. Därför följer det med en massa kartonger och ställ och hyllor med hem som säkert kan vara nyttiga att ha... någon dag...

Praktisk som alltid införskaffar jag en skärm i mörklila sammet, vilken kanske inte direkt gör läshörnan till en mer upplyst plats.

Ann

Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro...

Johan Gustaf Sandberg: Gustav Vasas intåg i Stockholm

Trots politiska försök att i den globala likriktningens namn inympa en "syttende mai"- eller "fourth of july"-känsla i den svenska folksjälen - enligt devisen att alla folk har rätt och kanske också skyldighet till om inte självständighet så åtminstone en dag av gemensamhetsskapande chauvinism - har sjätte juni aldrig blivit stort mer än en allmän flaggviftardag på Skansen. Typiskt svenskt måste det väl annars sägas vara att det är valfritt vad vi egentligen firar. Den kulturkonservative nationalisten dricker Gustav Vasas skål medan den liberale författningspatrioten istället uppmärksammar 1809 års (visserligen skäligen odemokratiska) regeringsform. Den som har svårt att uppbåda entusiasm för vare sig det ena eller det andra får dra på sig den mentala svenska dräkten uteslutande för att det är kvaldag i fotboll.

Johan

Äntligen juni

Om någon inte känner igen sig beror det på att bloggen juni till ära har klätts i sommarskrud...

Det finns massor av anledningar att fira juni: den som behöver hjälp på traven gör bäst i att läsa Ulf Karl Olov Nilssons fantastiska tidsdikt i HD här.

”världen flyr på fjärilvingar”

Vandrarna

Vackert väder, låt oss vandra,
du och jag och inga andra,
vi tar vägen
längs med bäcken,
in i vida videsnåren,
och i kväll, med trötta
fötter,
vilar vi inunder kvistar,
syrsor spelar, drömmar
viskar,
världen flyr på fjärilvingar.

Ur Sándor Weöres, ”Det högre ljuset”, översättning Ove Berglund (Brända Böcker Förlag)

Jag hade egentligen tänkt publicera en helt annan dikt av den ungerske poeten Sándor Weöres än den här lilla idyllen, men det blev helt enkelt bara för dystert en sådan här strålande sommardag.
(Eller hur? Men fint i alla fall:

Någon gång, ifrån en evig värld, kan ges
en liten föraning, en flyktig glädje,
men vet vi: är det saga eller verklighet?
Förmår vi binda solens strålar
till en kärve?

Lättare att inte vara. Och hur skrämd
av friheten är inte
den som svängs
av vingarna i dödens väderkvarn!

Ur ”Lättare att inte vara”)

Att ett urval av Weöres dikter - enligt översättaren av många ansedd som sitt lands största poet - nu finns i en fin liten bok på svenska får man förstås, som vanligt, tacka ett småförlag för. (Bonniers gav ut ett samling 1973, ”Tystnadens torn”) En liten anmälan finns här.

Ann

Realitet och fiktion

Kjell Östbergs Palmebiografi "När vinden vände" och Emmanuel Carrères roman "En rysk roman" är två böcker som förenas av... - ja, vad egentligen, mer än att jag recenserat båda och vill publicera länkar till recensionerna? Kanske att de på olika sätt har att förhålla sig till den mångfacetterade och problematiska relationen mellan realitet och fiktion, mellan sanning och myt. Läs min recension av Östberg här och av Carrère här.

Johan