Vem är rädd för Ellen Key?

Ellen Key porträtterad av Hanna Pauli 1902

Denna råa och dumma Hanna Paj uppträdde som kopplerska åt fruarne. Ibland rådde hon dem att skiljas, där ett bättre parti erbjöd sig, men oftast gav hon dem vinkar om en liäson, den hon beskyddade. Hela hennes moral - för kvinnan nämligen, var denna: gör vad dig lyster, så handlar du rätt! Känner du begär, så tillfredsställ dem, och du blir en hel och sann människa.

Ur August Strindbergs "Svarta fanor".

Den som vill skaka av sig Strindbergs nidbild av Ellen Key - Hanna Paj - eller för den del dagens syn på den tantpräktiga särartsfeministen, bör läsa Anneli Jordahls roman "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)", som jag recenserar här.

Ann

Bara lite länkar

Det råder viss eftersläpning med länkar. Men här är i alla fall några hyfsat nya:

"Ett riktigt äventyr alltså, av den mörka sorten. Medan hjälten tvingas med på svindlarräder och nattliga turer till kyrkogårdar för att gräva upp lukrativa lik korsas hans väg av en godhjärtad mördare i jätteformat, en täljande dvärg, hattgossar, råttfälleflickor och en snaskälskande fabriksägare."
Läs mer om Hanna Tintis roman " Den gode tjuven" här.

"Kanske låter det hela som en övning i James Joyce-prosa eller möjligtvis en pretentiös turistguide, men romanen, om man nu kan kalla den så, är en vibrerande skildring av såväl en stad som en ung kvinnas medvetande."
Läs mer om Friedrich Christian Delius "Porträtt av modern som ung" här.

"Jag är nog inte den enda västerbottning för vilken Österbotten är helt främmande mark, bortsett från barndomens Vasabåtar. "
Läs mer om tidskriften Horisonts tema Österbotten versus Västerbotten här.

Ann

Kollision med kanoner

Jag har gett mig ut på främmande mark - i dubbel bemärkelse. Geografiskt rörde jag mig från Ljungbyhed till Djuramossa, vilket givetvis innebar en del irrande, tematiskt i militärhistoriens värld. På Ljungbyheds milithärhistoriska museum finns gamla uniformer och allehanda flygmojänger. Jag fick testa att flyga i flygsimulator: första gången kraschade jag, andra blev jag tvungen att nödlanda i närheten av Kvidinge.

Väl där tog jag en sväng förbi Tommarps kungsgård för lunch innan det var dags för Beredskapsmuseet i Djuramossa, där jag bums gick in med huvudet före i en kanon.

Här är resultatet.

Ann

Ljungbyheds militärhistoriska museum

Tommarps kungsgård

Beredskapsmuseet

Mörkrets dova hjärta

"Vad Golgata måste ha varit för medeltidens människor är Auschwitz för oss: den absoluta nollpunkten, mörkrets dova hjärta, en historisk smärtpunkt så skarp att den är svår att fixera.

Hur närmar man sig en sådan plats, ett sådant mörker, utan att banalisera? Kan man dricka en caffelatte där likvagnarna gått i skytteltrafik?"

Läs resten av min recension av Per Agne Erkelius roman "Hotel Galicja" här.

Johan

Nyckelpigorna anfaller

Nyckelpigan, ett levande smycke på bladet,
klyver den lackröda ryggen till flykt
och överlämnar sitt öde
åt en blommande luft i sällskap med fjun och pollen.

Ur Harry Martinsons "Mätaren" (Dikter om ljus och mörker)

Stora författare, små människor

Det brukar sägas att man ska akta sig för att träffa sina favoritförfattare i verkligheten. Läser man Lars Ardelius nya novellsamling “Privata liv” kan man inte annat än stärkas i den uppfattningen. Kanske bör man helst inte ens läsa om sina älsklingsförfattare som privatpersoner? Så har du föreställningar om Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen eller Goethe du inte vill ska krossas, passa dig för boken. I alla fall blir jag blir smått illa berörd av Ardelius version av RL Stevenson som på sin söderhavsö plågas av tvångstankar och lever ut sina grymma nycker.
Fast visst bör man läsa “Privata liv”. Det är en mycket fin liten bok, både på utsidan och insidan. Med sin skarpa penna gör Ardelius de stora författarna till -ofta rätt små - människor; egenkära, fåfänga, inbilska och högst levande. Det är lika respektlöst som precist, elegant som sylvasst.

Särskilt rolig är historien om Zola som inför romanen “Nana” ska studera den råa verkligheten på bordellen. Det är bara det att hans fru har propsat på att följa med. Och hon har förstås ingen aning om att bordellen inte alls är någon okänd terräng för hennes make, som har fullt sjå med att oroa sig för vad som kommer att hända ifall hans favorithora dyker upp.

Fiktion om författare är ju egentligen en rätt hopplös genre - en del rejäla magplask har ju förekommit... Få lyckas så väl som Ardelius att så friskt ge författarna liv.

Ann

Döda mästerverk?

Mme de Staël som Corinne, porträtt av Elisabeth Vigée Le Brun

”Få ting är så underbara som att drabbas av den slumrande kraften hos ett dödförklarat mästerverk.” Så skriver Horace Engdahl efter att ha läst Germaine de Staëls roman "Corinne", en gång omåttligt hyllad, därefter förpassad till bibliotekens dammiga magasin. Kanske är det helt enkelt dags för en de Staël-renässans? Bakhåll ger i alla fall ut en bok av henne i höst, "Tio år av landsflykt", om hennes resor i Europa efter att ha förvisats från Paris av Napoleon - jag känner mig högst sugen på att läsa.

Mer om Horace Engdahls förhållande till klassikerna kan man läsa i min recension av essäsamlingen "Ärret efter drömmen" här.

Ann

"Även om jorden skälver, förklarade jag / måste vi hålla oss lugna"

Edward Hopper, "New York Movie", 1939.

Den helige Johannes av Korset bar mörka glasögon

där han gick förbi på gatan.

Den heliga Teresa av Avila, vacker och sträng,

vände ryggen åt mig.

"Själsfrände", väste de. "Det är hög tid."

Jag var ett blint barn, en mekanisk leksak.

Jag var en av de bollar som döden jonglerar med

i ett av de gathörn

där gatuförsäljarna slår upp sina resväskor.

Staden liknade en väldig biograf

med dämpad belysning.

Föreställningen hade redan börjat.

Ur "Den invigde" av Charles Simic, översatt av Lasse Söderberg.

Den som känner behov av en lektion i svartsyn, läs min recension av "Skola för mörka tankar" här.

Ann

Umeå

Ann

Stärkesmark

Ann