Vårprognos

Vi befinner oss redan i 2010-talet och decenniets böcker har börjat om inte strömma så i alla fall droppa in på redaktionen. När startar egentligen ett decennium? Ja, det anar man väl först rätt långt i efterhand och eftersom allt som kommer att publiceras den närmsta tiden ändå är skrivet och antaget i det bakomlämnade 00-talet tänker jag inte ägna mig åt avancerade spådomar eller trendspaningar. Bara en liten lista över vårens eventuella höjdpunkter.

Vårens spänning: Liten konkurrens när John Ajvide Lindqvist kommer med en ny roman, "Lilla stjärna" (Ordfront).
Vårens efterlängtade: Förväntningarna är skyhöga på Sofi Oksanens ”Utrensning” (Bonniers) som hyllats utan like i Finland.
Vårens författarskap: Janet Frame. Se tidigare inlägg.
Vårens klassiker: Virginia Woolfs ”Resan ut” (Bonniers).
Vårens nyfiken på: Vad ska Maja Lundgren hitta på den här gången? "Mäktig tussilago" (Bonniers) sägs vara en satirisk sedeskildring. I den här kategorin får man också stoppa in Sara Stridsbergs "Darling river" (Bonniers), en vidarediktning av Lolita. Djärvt eller dumdristigt? Låt oss gissa på det förra.
Vårens västerbottning: Ingen Lindgren eller Enquist denna vår, men istället kommer Anita Salomonsson från Hjoggböle med romanen "Lika som kärlek eller Sammanliggningen i Lubboträsk" (Norstedts).
Vårens spökhistoria: Sarah Waters släpar med "Främlingen i huset" (N&K) in gotisk skräck i det brittiska 1940-talets klassamhälle.
Vårens svenska diktsamling: Jag slår ett slag för Eva Ribich, vars dikter knappt brukar vara längre än titeln på hennes femte bok - "Det är vatten så långt jag kan se och längre" (Bonniers)
Vårens översatta dikt: Vizma Belsevica Dikter 1955-95 (Ersatz)
Vårens islänning: Efter den fina "Sommarljus ... och sen kommer natten" ser jag fram emot att läsa Jon Kalman Stefanssons "Himmel och helvete" (Weyler), som utspelar sig på en fiskebåt under en marsstorm.
Vårens självbiografi: Birgitta Stenbergs ”Eldar och is” (Norstedts), har jag tipsats om av en tillförlitlig källa.

Jag sätter punkt här; listan lär ändå bli rejält reviderad när vårböckerna väl är genomplöjda. För den som orkar mer skrev jag ungefär, men inte riktigt, samma sak här.

Ann

Vargavinter

”Vargen” av Alfred von Wierusz-Kowalski

Människan är människans varg, brukar det heta. Fast människans våldshandlingar har förstås sällan särskilt mycket med rovdjursinstinkt att skaffa, oavsett om de riktar sig mot artfränder eller fyrbenta varelser. Många djur kan döda, men bara människan kan avliva, bara hon kan bedriva skyddsjakt, bara hon kan decimera en population med hänsyn till dess genetiska status. Ja, bara hon i hela djurriket kan behandla någon som ett djur. Skulle man kunna lära en varg att tala vore humanism utan tvivel ett knepigt ord att förklara.

Johan

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!

Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna,

de skjuter honorna, de skjuter ungarna,

och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Vladimir Vysotskij, "Vargjakten"

Vinter, Ribersborg

Ann

"Ni vet ju att jag är en flyttfågel?"

Kerry Fox som Janet Frame i Jane Campions filmatisering av "En ängel vid mitt bord"

Jag kommer aldrig riktigt att förlåta Akademien för att Janet Frame inte tilldelades Nobelpriset. I vår är hon plötsligt högaktuell igen: förlaget Modernista satsar på att ge ut hennes fyra första romaner. Nyss har hennes självbiografiska trilogi kommit ut i en tjock pocket under titeln "En ängel vid mitt bord" och den aldrig tidigare utgivna romanen "Mot ännu en sommar" - som ansågs för personlig för att publiceras under författarens livstid - har översatts. En helt underbar roman, jag recenserar den här.

"Det är en alldeles fantastisk skildring av oförmåga och förmåga och hur dessa existerar parallellt", skriver Ellen Mattson i en fin recension i SvD, Nils Schwartz skriver om boken i Expressen och Maria Küchen i Sydsvenskan.

UPPDATERING: I Aftonbladet ifrågasätter Pia Bergström att förlaget överhuvudtaget ger ut en bok som författaren själv ratat. Visserligen ville Frame inte ge ut romanen under sin livstid, men hon förvarade två ex av manuset på olika ställen, så nog tänkte hon sig att den skulle bevaras för eftervärlden. Bergström föredrar den självbiografiska trilogin, utan den nyutkomna romanens "obehagliga blandsmak ". Själv läser jag "Mot ännu en sommar" som en poetisk koncentration av trilogin, på ett sätt starkare laddad.

Och så här skriver DN:s Ulrika Milles: "Oavsett Frames egna skäl till att låta denna roman vila outgiven har den inte åldrats. De gamla frågor den ställer om sensibilitet och normalitet, om utanförskap och rumsvärme känns bitande nya: förstår vi hur ödesdigert det är att leva i ett samhälle och inte känna sig som en människa?"

Ann

Rousseau i 3D-format

På jakt efter 2010-talet bänkar vi oss i den nybyggda biosalongen på Entré, med 3D-glasögonen på näsan. Alltför länge har vi dröjt kvar i sepiatonernas nostalgiska halvdunkel. Nu är det hög tid att träda in i det nya decenniet med all den high-tech det kan erbjuda, även om filmen vi ska se, Avatar, hann få premiär i det förra. Framtiden är förstås digital och full av specialeffekter på höjden, bredden och djupet. Eller består den kanske snarare av tillbaka till naturen-budskap, blå varelser med vassa hörntänder, svans och en nära relation till ekosystemets energier?
Det gäller att sätta på sig de mörka plastglasögonen i god tid, så man hinner fnissa färdigt innan reklamen tar slut. Att en hel biosalong sitter med solglasögon på ser obeskrivligt fånigt ut, men som tur var glömmer man bort dem efter en stund. Eller rättare sagt så snart filmduken tänjs ut till tre dimensioner, för den här gången fungerar faktiskt 3D-tekniken. Det är inte utan att man själv känner sig lite grann som filmens avatar, en bristfällig människa som med teknikens hjälp mentalt tar boning i en perfekt kropp.
Historien om den f.d. marinkårssoldaten som deltar i kolonisationen av den paradisiska planeten Pandora, infiltrerar en stam av urinvånare, förälskar sig i hövdingens kavata dotter och byter sida, rymmer ett antiimperialistiskt budskap som är överraskande kompromisslöst för att komma från Hollywood. Det handlar inte om försoning utan om att få bort varje förbannad inkräktare, helst med en pil i hjärtat, och inkräktarna det är vi, de förtappade jordvarelserna i västerländsk skepnad: giriga, materialistiska, okänsliga och våldsbenägna. Den ärrade amerikanske krigsbussen är här en ren skräckfigur, en Saurons och Darth Vaders like.
Som i så många science-fiction och fantasyhistorier finns i Avatar, jämte underhållande action och svindlande scenerier, en kvasireligiös föreställning om Den Utvalde Ledaren. Här kopplas den samman med en rousseansk romantisering av den ädla vilden och en newage-influerad syn på naturen som en levande varelse. Ja, ekosystemet är ett självmedvetet nätverk, en supervarelse som kan svara på dina böner.
Lite paradoxalt är det allt, att den mest påkostade och högteknologiska filmen i historien predikar ett budskap om teknikens och civilisationens bankrutt. Släng 3D-glasögonen på sophögen, tycks den säga, sätt på dig ett höftskynke och ta din tillflykt till närmsta regnskog.

Johan och Ann

"Jag har tagit språnget från mig till gryningen"

i den sagolika vintern
vingarnas klagosång i regnet
i vattnets minne fingrar av dimma

(tolkning Magnus William-Olsson)

Jag skriver om Alejandra Pizarnik och urvalsvolymen "Spegelns vägar" här.

Ann

Orange kub med get

Så har Moderna museets Malmöfilial öppnats, i gamla elverket som tidigare hyste Rooseum, tillbyggd med en orange kub vilken signalerar modernt konstmuseum lång väg. Invändigt har den inledningsvis fyllts med glansnummer från Moderna museets 60-talssamling. Här finns Andy Warhols 25 Marilyns, John-E Franzéns Hell´s Angels of California, en av Jean Tinguelys skrotskulpturer, Yves Kleins blå (vad annars) svamprelief - och så den där skabbiga gamla geten med ett bildäck runt kroppen. Jag går runt, tittar och känner igen, och tänker att senmodernismen är en konsthistorisk epok bland andra, och inte nödvändigtvis en angelägnare sådan än, säg, senromantiken.

På bottenvåningen pågår samtidigt Luc Tuymans utställning Mot dagen. Strama figurativa oljemålningar som tar sin utgångspunkt i det digitala bildflödet. En nedtonad färgskala, vilsam för ett öga som nyss utsatts för 60-talets neonlysrör och färgkaskader. Fast ser man närmare på tavlorna är vilsam inte hela sanningen. I de bästa målningarna, till exempel de som avbildar vad kameran registrerar i Big Brother, lyckas han effektfullt förena en besk samtidskommentar med rent estetiska kvaliteter.

Johan

Luc Tuymans, "CCTV"

Vad gör man med alla de här?

- Dom går väl inte att äta, va?

Det är rätt skönt att inleda det nya året med att städa undan det gamla. Om också frustrerande (för nu handlar det, som vanligt, om böcker och utrymmesbrist). Nyårsdagen ägnades även detta nya decennium traditionsenligt åt att försöka rensa bland och knöka in årets införskaffade böcker i de överfulla bokhyllorna. En in en ut, är den hårdhjärtade regeln som gäller. Sysselsättningen passar ganska bra för ett lite lagom avtrubbande nyårsdagsbakrus - det gör en lite mindre sentimental i utväljandet av vilka böcker som ska ges bort och vilka som får maka sig till den bakre raden i bokhyllan. (Nackdelen är väl att den bristande tankeskärpan, upptäcker man senare när man försöker hitta en viss bok, avspeglas i en något oordnad bokstavsordning.)

Som brukligt räckte energin bara till avdelningen för prosa och framme vid poesihyllan började tröttheten komma fram i form av grinighet. Okej, drygt en halv hyllrad böcker ska in. Och knappt en enda diktsamling jag kan tänka mig att stoppa undan. Den här gången får halva min feministiska boksamling ryka för att ge plats åt lyriken. Och fackböckerna står fortfarande kvar i en hög på golvet.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag detta år, alltså numera förra, trots alla försök till restriktioner dragit på mig betydligt fler böcker än jag plöjt och avslutar 2009 med en oläst bokhög som är högre än den lästa. Inget nyårslöfte avlagt, det är nog ändå inte lönt.

Ann

Jubileum

Idag fyller bloggen ett år! Eftersom det första riktiga inlägget handlade om en uggla firar vi med ett litet uggletema:

Albrecht Dürer, The Little Owl

Caspar David Friedrich, Owl on a Grave

Gustave Doré, Two Owls


Johann Heinrich Roos, Eagle Owl and Cat with Dead Rats

Jag ska hälsa från Laolands uggla,
som åldras i granklädd vrå.
Hennes hundraårsgamla ögon
se grönt mot himmelen blå.
Hon minns alla ben som vitnat,
där räven sitt nattmål fått.
Hon har hört alla hesa skators skratt,
under alla år som gått.

Hon har jagat i fredlösa nätter,
över gråberg och becksvart sjö,
och lyssnat till mjuka fötter,
som tassat i blodig snö.
Hennes minne kan aldrig blekna,
hennes visdom är djup och tung,
och nu drömmer hon slött när jakten
går hett över frasande ljung.

Hon minns det viskande mörkret,
kring byn som var obygd förr,
där hon väntat i dystra nätter,
framför döende skogsmäns dörr.
Hon har flyktat till Laolands hålor,
där ingen den gamla ser,
och boksynt folk i byarna,
de tro att hon finns ej mer.

Ur "Företal" av Dan Andersson

En skål för det nya året