Fattigsveriges hjältinnor

Jag kommer att tänka på Aino Trosells Hjärtblad när jag läser Henning Mankells nya roman Minnet av en smutsig ängel. Det är egentligen ganska likartade berättelser. En ung kvinna från Fattigsverige lämnar föräldrahemmet för att skapa sig en bättre framtid. Hon beger sig ut på vägarna, eller i Mankells fall ut på havet, och möter en ny främmande värld, hos Trosell storstaden Stockholm, hos Mankell Portugisiska Östafrika, nuvarande Mocambique. Och där gör de två hjältinnorna var sin osannolik klassresa.

Också  flera av problemen har de två romanerna gemensamma. Känslan av tillrättaläggande, att huvudpersonerna betraktar sin situation och sin omgivning med en blick som är vår tids, inte 1800-talets eller det tidiga 1900-talets. Nä, så här kan hon knappast ha tänkt, har jag lust att protestera medan jag läser.

Men Mankell är en vassare författare än Trosell och hans roman är på det hela taget mer lyckad, även om det moraliska budskapet emellanåt ställer hinder i vägen för fiktionen. Här kan man läsa min recension av Minnet av en smutsig ängel.

Ann

Kapitalism med totalitärt ansikte



Ai Weiwei: Han Dynasty Urn with Coca-Cola Logo

Den kinesiska diktaturen har alltid haft sina västliga apologeter. Förr var de trosvissa vänsterfraktionalister med Maos lilla röda i den proletära uniformsjackfickan. Idag är de krassa finansanalytiker med den senaste kvartalsrapporten instucken i den kritstrecksrandiga kostymen.

En egenartad hybrid mellan de två grupperna utgör ekonomen och författaren Loretta Napoleoni, som i Made in China ställer det finanskrisande västerlandet mot den växande kinesiska draken, och med illa dold förtjusning finner att den senare är överlägsen i allt. 

Läs resten av min recension av Loretta Napoleonis bok "Made in China" här. 

Johan

Siris historia och lite annat

"En pervers natur, som sänker kärleken till ett blott nöje", "som spindelhonan, som äter upp sin make efter att ha blivit befruktad av honom", "en vampyr".

August Strindbergs litterära hämnd på Siri von Essen var av det blodigare slaget. Men när han tecknade sitt hätska porträtt av exhustrun i En dåres försvarstal lyckades han snarare åstadkomma ett domslut över det egna kvinnohatet än en trovärdig anklagelseakt mot den kvinna han försökte svartmåla. Och på samma gång gav han en sällsamt tydlig bild av den biografiska konstens vampyrism.

Nu har Lena Einhorn ryckt ut till Siri von Essens försvar i en roman. Vad jag tycker om den kan man läsa här.

Och här kan man läsa min recension av Jenny Tunedals nya diksamling.

Och om en annan slags skönlitterär biografisk tolkning, Leif Holmstrand och Jonas Örtenmarks bok om Henry Darger, Darger reviderad, skriver jag här.

Ann

Fiktionens makt och maktlöshet

På skyddsomslaget står en boktitel, ett författarnamn; på den hårda pärmen ett annat namn, en annan titel. Så markeras att Håkan Nessers nya roman, Himmel över London, inte är vad den först utger sig för att vara, att bakom den lätt parodiska spionintrigen, fylld med chiffer, skuggor och maskeringar, döljer sig en mångbottnad lek med fiktioner.

Det handlar på ett plan om den döende rikemannen Leonard Vermin, vars förestående sjuttioårskalas kastar ett obarmhärtigt ljus över hans och hans presumtiva arvingars otillfredsställda liv. På ett annat om den unge och fullt ut levande Leonards kärleksaffär fyrtio år tidigare med den mystiska tjeckiska skönheten Carla i kalla krigets Swinging London, där det erotiska äventyret får drag av spionthriller.

På ett tredje plan om Lars Gustav Selén, en förtidspensionerad taxichaufför – här tillförs berättelsen en dos äktsvensk ungkarlsmisär – som genom att skriva en roman med inslag av passion och spioner bearbetar sitt livs stora smärtpunkt och stoppkloss: tunnelbaneolyckan i sextiotalets London där hans ungdomsförälskelse Rigmor Carlgren, Carla kallad, förolyckades.

Fiktionen och verkligheten – romanens verklighet – spiller över i varandra. Ja, trampar varandra på tårna i ”ordets och köttets mångomsjungna tango”. Berättargreppet såväl som romanens tematik och miljöer för osökt tankarna till Paul Auster, även om Nesser, med sin drivna sidvändarprosa, är flera viktklasser lättare än amerikanen.

Resultatet är inte en spionhistoria. Det är en underfundig och medryckande berättelse om hur slumpen länkar samman händelsekedjor och om fiktionens makt och maktlöshet inför tidens härjningar.

Johan

På plats

Somliga familjemedlemmar är mer installerade i nya lägenheten än andra. Vi lever forfarande i ett orenoverat provisorium och jag har inte riktigt kommit över känslan av att vara på en främmande plats. Men bortom de fortfarande ouppackade kartongerna har vi alla fall lyckats ordna en läshörna. Den är ständigt ockuperad. Sällan av någon med en bok.
Ann

Sommardagens leende

Under en tid räknades Jordberga som Skånes fulaste slott. Det var efter att professor C-G Brunius 1840 satt sina verktyg i det gamla godset - som återuppbyggts med kommentaren "Dessa murar skall väl kunna trotsa de svenska hundarna" efter att ha bränts ned under kriget 1644 - och götifierade hela rasket. Också ekonomibyggnaderna medeltidiserades, med dekorativa tegelorneringar i romansk stil ovanpå gråstensmurarna - dessa finns fortfarande kvar.

Slottet däremot kom undan fulhetstämpeln genom att byggas om helt och hållet 1906 i en elegant barockstil. Tillräckligt vackert blev det för att Bergman skulle spela in Sommarnattens leende här.

Vi kommer hit för att gå på opera  - Skånska Operans uppsättning av La Traviata - och har picnic i den fina  parken innan föreställningen börjar - här ska finnas en mängd exotiska träd med fantastiska namn som Cocktailbärsträd, Ginko, Tulpanträd och Pagodträd, men vi botaniskt okunniga urskiljer inte annat än att det är vackert och idylliskt.

Molnen har skockats under eftermiddagen och på natten ska sedan det av kvällstidningarna utlovade regnkaoset dra över Skåne, men just när vi sitter ner på filten och äter strålar solen. Sångröster från repetitionerna strömmar ut från tegelladan där föreställningen ska äga rum och för några timmar är sommaren precis så underbar som en sommar kan vara.

Ann

Ögonblickets vind

Det blåser stort, det
viner allestädes
tar ingentings väg, men

var inte rädd,
inte orädd: det
finns ett mörker
med din form
och ingen annans.

Det väntar ut känslolanden
tills de slocknar.

Var inte rädd,
inte orädd:
det finns ett enda mörker,
inga andra.

Ulf Eriksson, ur Rymdens vila

Idag gästar jag Svenska Dagbladet med en recension av Ulf Erikssons samlingsvolym med dikter Stämmor av ljus fördelar världen. Här kan man läsa.
Ann

Empatins evolutionshistoria

Solidariska tillitsbyggare eller solitära kombattanter i allas krig mot alla. Synen på naturmänniskan och den mänskliga naturen har aldrig varit politiskt neutral. Från Hobbes ensamma best utgår en tankelinje. En annan från Rousseaus ädla vilde. Hur samhället kan och bör organiseras ger de helt olika svar på.  

Läs resten av min recension av Frans de Waals bok "Empatins tidsålder" här. 

Johan

Frihetens vackraste fågel

Kom till mig
ur förblödningen och flöjten
Kom till mig
ur floden och vindarna
ur vingarna
ur leran och blixten
ur mödrarna
ur tystnaden
ur de profetiska hallucinationerna
ur klagan vars glöd
väcker gud
    och natten
         och gravarna
Kom till mig med mig själv
med mitt svärd och min lans
kom till mig med min förtvivlan
för att du inte ska bli
en annan än jag.

Faraj Bayrakdar, översatt av Jasim Mohamed

Medan rapporterna från Syrien blir allt otäckare att ta del av rekommenderar jag att man läser Fayr Bayrakdars skakande självbiografiska berättelse ”Språkets och tystnadens otaliga svek", skriven på utsmugglade cigarettpapper, om de fjorton år poeten satt i den syriska säkerhetstjänstens fängelse. Om det urval av hans dikter som nyligen kommit på svenska, "Brev från isoleringscell 13" skriver jag i senaste numret av Lyrikvännen: "Faraj Bayrakdars poesi känns på huden, svider i ögonen, får magen att dra ihop sig. Det är poesi man önskar inte skulle behöva finnas."

Här kan man läsa om och beställa numret.
Ann

Molnen återstår

Caspar David Friedrich, Ziehende Wolken

När inget annat återstår
återstår molnen
de försvinner och i försvinnandet
har de sin återkomst

de tycks sakna alla förutsättningar för ett stabilt liv
men när det mesta av sten byggt försvunnit
är de kvar
och återtar sin skiftande form
som om ingenting hänt

de avvaktar tills kvällen kommer
och låter de drömmar stiga fram
som ännu inte har något namn.

Lennart Sjögrens nya diktsamling Den stora munnen kommer ut idag. Här kan man läsa en mycket fin recension av Michel Ekman i SvD.