"En pervers natur, som sänker kärleken till ett blott nöje", "som spindelhonan, som äter upp sin make efter att ha blivit befruktad av honom", "en vampyr".August Strindbergs litterära hämnd på Siri von Essen var av det blodigare slaget. Men när han tecknade sitt hätska porträtt av exhustrun i En dåres försvarstal lyckades han snarare åstadkomma ett domslut över det egna kvinnohatet än en trovärdig anklagelseakt mot den kvinna han försökte svartmåla. Och på samma gång gav han en sällsamt tydlig bild av den biografiska konstens vampyrism.
Nu har Lena Einhorn ryckt ut till Siri von Essens försvar i en roman. Vad jag tycker om den kan man läsa här.
Och här kan man läsa min recension av Jenny Tunedals nya diksamling.
Och om en annan slags skönlitterär biografisk tolkning, Leif Holmstrand och Jonas Örtenmarks bok om Henry Darger, Darger reviderad, skriver jag här.
Ann
Vilka gräsliga ord av Strindberg!
SvaraRaderaVarför tror du att det är så populärt att skriva romaner i stället för biografier om kända personer? Själv föredrar jag en skarpare gränsdragning mellan genrerna. (Däremot är jag inte så kitslig när det gäller film, konstigt nog.)
Där finns en spännande historia, ett fängslande livsöde, en huvudperson som redan har en tilldragande aura omkring sig. Allt serverat från början. Man ska nog inte heller underskatta behovet av en fast ram för den som skriver fiktion, något att utgå ifrån, men som man ändå, förhoppningsvis, kan ta sig friheter kring.
SvaraRaderaSka man vara krass kan det förstås också vara så att ett känt namn säljer - men jag tror (hoppas)ändå att det sällan är den huvudsakliga anledningen.
Jag kan mycket väl förstå lockelsen i att välja till exempel en författare till romanfigur - och jag lockas också av att läsa dessa romaner - men jag är ofta skeptisk till resultatet. Einhorn till exempel är så försiktig med fiktionen och återhållsam berättarmässigt att man kan undra varför hon inte bara skrev en biografi. Men det är väl också det där med att vilja ge personen röst, ta hennes perspektiv utan att påtvingas fackbokens begränsande objektivitet.
(Just nu läser jag Eva-Marie Liffners nya roman Lacrimosa, där Almqvist spelar en huvudroll, som hittills verkar vara ett lyckat exempel på sammansmältningen av fakta och fantasi)
Tack för svar och tack för tips om Lacrimosa. Almqvist hör till mina favoriter och jag är mycket nyfiken på tolkningen av hans person.
SvaraRadera