Landsväg 101

Väg 101 ger kanske inte några litterära vibrationer. Särskilt inte om man en halvmulen sommardag kör en hyrbil modell miniatyr med priset klistrat över hela karossen, som ytterst långsamt och motvilligt accelerar upp till 80 när man trycker gaspedalen i botten. Passerar man en butik kan man ge sig sjutton på att den heter "Trulssons". 101, det är landsvägen i "Söder om landsvägen", det platta Skåne i kubik, Edvard Perssons Skåne.

Men vägen slingrar sig genom mark genomdränkt av sekelskiftets litteraturhistoria. Här föddes två av Sveriges största 1800-talsförfattare på ett avstånd av bara några minuter - i alla fall om man åker 80 km i timmen i ett modernt fordon. I den lilla orten Domme mellan Malmö och Ystad såg Victoria Benedictsson dagens ljus, i Hönsinge, en by delad av landsvägen, växte Ola Hansson upp och här står en minnessten intill en gårdslänga som bär skylten Rustgården.
Denna stillsamma sommardag känns de omgivande slätterna mer prosaiska än poetiska, närmare Benedictssons Pengar än Hanssons dimomhöljda och regntunga dikter. Men Hansson skrev också somriga saker:

Himlen är blå
med vita skyar.
Solglänsta stå
slättens byar.
under en rensande
sommarvind glänsande
böljor på mörkgröna
kornfält gå.

Nyss jag gått
i loge och lada.
Minnen jag fått
både sorgsna och glada.
Fjärilslätt lekande,
sommarvarmt smekande,
runt kring i vrårna
de blyga stått.

Sinnet blev vekt
i lummig dunge,
där fordom jag lekt,
barfotad unge.
Bak almstammen mysande
barnmunnar, lysande
barnögon såg jag
med hjärtat vekt.

Ur Hembygdsvisor, i Notturno (1885)

Ann

PS. När vi ändå är ute och tassar i sekelskiftestrakter:
Här är en som har läst min bok.
Här är en som håller på att läsa.