måndag 13 februari 2012

Snömeditation

Franz Marc - Dog Lying in the Snow (Liegender Hund im Schnee), 1911

lördag 11 februari 2012

Mördad ängel

Kvinnans självständighet krävde ett mord. Offret var den milt leende, fromt hängivna, husmoderligt osjälviska madonnan. Hon som programmerats till att behaga andra, hon som alltid uppoffrat sig utan minsta klagan, hon som aldrig låtit någon ana att hon haft en egen åsikt och serverat lögner för allas trivsel. Det vill säga det undergivna viktorianska kvinnoidealet, av Virginia Woolf kallat Hemmets Ängel.

”Min ursäkt, om jag skulle dras inför domstol, skulle vara att jag handlade i självförsvar. Hade jag inte dödat henne skulle hon ha dödat mig. Hon skulle ha slitit hjärtat ur det jag skrev.” Woolf berättar om sin blodiga kamp mot ängeln i föredraget ”Yrken för kvinnor”, som man kan läsa i den nyutkomna essäsamlingen ”Kvinnor” (översättning Rebecca Ahlsberg, ellerströms), en fin liten volym med författarens porträtt av förmödrar, medsystrar och kollegor. Det är från tröskeln till en ny tid hon talar: kvinnor har börjat skaffa sig eget rum och kan själva betala hyran. Ännu återstår frågan vad rummet ska fyllas med: ”Hur ska ni möblera det, hur ska ni inreda det?”
Åttio år senare har möbler införskaffats, flyttats runt och kastats ut flera gånger om. Varje kvinna inreder efter eget behag och såväl de yttre som inre hinder Woolf diskuterade är så gott som undanröjda. Kanske är det i det läget frestande att blicka bakåt. Att tänka att den där hemmaängeln väl ändå var en rätt så tjusig varelse. Så kan man tolka den lust att vara rik hemmafru som drabbat svenska kvinnor enligt medielarm ifjol.
Numera blinkar ängeln med vippiga lösögonfransar à la 50-tal eller slänger med Hollywoodblonderat hår. Blygsamheten har bytts ut mot egoboostande självkänsla: det går ju att göra karriär på husliga vingar. I kokböcker, bloggar och livsstilsguider fylls kvinnorummen med hembakade kakor och egendesignade tofsar. Den berömda metaforen om det egna rummet verkar ha förvandlats: vägen till självförverkligande går inte sällan genom heminredning.
När Virginia Woolf slungade bläckhornet mot feminitetens gloriaförsedda fantom var det för att den inte tillät henne att skriva öppet och sannfärdigt. Målen får kampen, förklarade hon uppfodrande, får aldrig tas för självklara utan måste ständigt ifrågasättas. När Hemmets ängel än en gång tycks spöka i polkadotprickiga kjolar kan man börja bli orolig för en feministisk backlash och undra om det är dags för en ny dust. Borde vi återigen ta och strypa ängeln med gardintofsen eller åtminstona krossa cupcaken under klacken?
Eller finns det kanske en sådan trygghet i den kvinnliga frigörelsen att det numera lugnt går att experimentera med gamla kvinnoroller?

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
 
Ann

tisdag 7 februari 2012

Förenklingens konst

Det börjar med en stilig kosack med huvudbonaden käckt på sned, det slutar med kranieliknande självporträtt där döden speglas i ögonhålorna. Hantverksskickligheten är slående redan hos den 16-åriga Helene Schjerfbeck, bara ett par år senare är hon en mästerlig målare. Hon förmådde kopiera 1600-talsmästare så att minsta nagel glänste; det egna måleriet kom hon att driva mot en allt strängare förenkling. Hennes långa konstnärsbana - Schjerfbeckutställningen som just nu visas på Ordrupgaard utanför Köpenhamn spänner från 1880 till 1945  - följer på sätt och vis tidens svängningar, men det finns samtidigt en frapperande konsekvens i hennes verk och förändringarna tycks komma av inre nödvändighet. Trots, eller kanske tack vare, enkelheten känns det som om varje penseldrag står i kontakt med tillvarons djupare plan.

Ann

Dörren, 1884
Maria, 1909
Självporträtt med röd fläck, 1944

Nakna och förklädda jag

Dagens litteratur svämmar över av självbiografier, dagböcker, autofiktioner och navelskåderier: den författare som inte naket lämnar ut sig själv, ifrågasätter jagets autenticitet eller leker gäcksamt med självbekännelsen som genre finns knappast. Mycket lägligt är det då att Ingrid Elam ger ut en essäbok som fungerar som behändig guide till de många litterära jagen.
Här skriver jag om Ingrid Elams Jag - en fiktion.

Ann

måndag 6 februari 2012

När det är natt ser vi upp mot stjärnorna


Gustaf Fjaestad, Rimfrost och stjärnor

"Glädje förekommer ju på varje levnadsbana, till och med den största bitterhet kan för korta stunder vara ljuv. Om bara bakgrunden är tillräckligt mörk, så blir också matta färger ljusa. Lyckans starka solsken, som bländar oss, är inte till för våra svaga ögon. På dagen ser vi den vackra jorden, men när det är natt ser vi upp mot stjärnorna - - -"
Heinrich von Kleist i brev till Caroline von Schliben 1801. Citerad efter Peter Handbergs Kleist - Slutet.

söndag 5 februari 2012

fredag 3 februari 2012

Litteraturens ensamcell

P.O. Enquist söker punkten varifrån berättelsen kan berättas. Laxness menade att stilen är allt. För Roy Jacobsen – i samtal med Torbjörn Flygt på Malmö Stadsbibliotek – är rösten det grundläggande. Har han väl hittat den rätta stämman, vilket är svårt eftersom en stämma lätt blir falsk, vet han också vad som kan sägas och vad som måste utelämnas.
Sanningen närmar han sig helst i fiktionens form, säger Jacobsen, och berättar en sann historia om hur han upptäckte att han var författare – han hävdar att han aldrig berättat den förr. I tonåren var han med i ett ungdomsgäng som höll på med inbrott, vilket ledde till att han arresterades och sattes i häkte i väntan på rättegång. Det här var 1970, när fångarna inte hade det så bekvämt som idag, och han tillbringade 35 dagar i ensamcell. Varje dag kom hans flickvän Marianne på besök, och de satt och förde långa samtal med varandra. Så småningom fick han som ung och tidigare ostraffad villkorlig dom och kunde återvända till friheten. Det var bara det att det inte fanns någon Marianne. Hon var en fiktion som han hade skapat som ett slags överlevnadsstrategi.
Kanske, tänker jag som en sammanfattning av kvällen när jag kommer ut från biblioteket, är ensamceller inte så dumt för litteraturen.
Johan

torsdag 2 februari 2012

Förundras!

Von oben

På åkerstigen ligger en död tordyvel.
Tre benpar prydligt hopvikta över magen.
Istället för dödens virrvarr - ordning och reda.
Det fasansfulla i anblicken är tämligen måttligt,
räckvidden är begränsad, från maskros till mynta.
Sorgen delas inte.
Himlen är blå.

För vår ros skull avlider inte djuren,
de dör en liksom grundare död
och förlorar, vill vi tro, mindre känsla och omvärld,
gör sorti, tycks det oss, från en mindre tragisk scen.
Deras stillsamma själar spökar inte om natten,
de håller distansen,
de visar respekt.

Och nu ligger den döda tordyveln på stigen
och glittrar obegråten mot den lilla solen.
En tanke lika kort som den tid blicken tar:
det ser ut som om inget viktigt hänt den.
Det viktiga verkar vara förbehållet oss,
vårt liv och vår död, en död
som åtnjuter avtvingat företräde.

Wislawa Szymborska (1923-2012), översättning Anders Bodegård.
Här skriver jag om Szymborska idag.

Ann