Söndervittrande imperium

Ingenstans i Moskva är känslan av fallet imperium så påfallande som på Allryska utställningscentret. Förr hette platsen Utställningen för ekonomiska framgångar och hyllade de sovjetiska republikernas framåtskridande i en arkitektonisk kraftutlösning över två och en halv kvadratkilometer. Snarare än av mässområde får man intrycket av kejserligt romerskt forum. Ja, av att Sovjetunionen konsekvent fullföljde den gamla tsaristiska drömmen om Ryssland som det tredje Rom.   

Ingången är en gigantisk triumfbåge krönt av en staty av en traktorförare och en kvinnlig kolchosarbetare. Fontänen för nationernas vänskap består av femton förgyllda kvinnor med jordens rikedomar i händerna, placerade runt en symbolisk sädeskärve, som en besvärjelse till det planekonomiska jordbrukets nyckfulla makter. Kupoler, kolonner, orientaliska ornament och klassicistiska utsmyckningar överallt.

Idag vittrar hela härligheten stillsamt sönder medan paviljongerna fungerar som ödsliga marknadsplatser för varjehanda krimskrams. På den öppna platsen intill Leninstatyn utanför den megalomana centralpaviljongen har skejtarna uppvisning till dånande rap.

Johan

En promenad genom historiens skräpkammare

Oktobertorget

Den proletära diktaturen håller ännu Moskva i sitt visuella grepp. Lenin i kolossalformat tronar över Oktobertorget, Marx blickar med profetblick ut från Revolutionstorget, och flera av stadens mest framträdande offentliga inrättningar, inklusive den oumbärliga tunnelbanan, vittnar med inskriptioner och dekorationer av det mindre anspråklösa slaget om den stat som byggde dem. Ändå är det mödan värt att ta sig till Kyrkogården för fallna monument, inte långt från Gorkijparken, om så bara för att få en känsla för maktens flyktighet.

Här har sovjetiska offentliga utsmyckningar hopats till ett slags historiens suggestiva skräpkammare. Byster av Brezjnev står och vittrar intill rostande CCCP-schabrak, Gorkijs yviga mustasch mäter sig med Stalins, Lenin figurerar i alla upptänkliga poser, soldater, arbetare och bönder står skuldra vid skamfilad skuldra, och när vi vandrar genom grönområdet upptäcker jag att Mahatma Gandhi av någon anledning också förvisats hit.  

Över alla andra statyer på området höjer sig kolossen av Felix Dzerzjinskij, grundaren av den sovjetiska säkerhetspolisen, vilken förr stod utanför KGB-högkvarteret på Lubjankatorget. Trots sina väl tilltagna dimensioner är den ändå en dvärg i jämförelse med den moderna jätteskulptur av Peter den store som skymtar från skulpturparken. I Zurab Tseretelis megalomana åbäke, rest vid Moskvafloden 1997, står den store tsaren i ensamt majestät vid statsskeppets roder. Vad den statyn än vill säga är den knappast en hyllning till det nya Rysslands demokrati.  

Johan

Lenin i kubik, med Peter den store i bakgrunden

Прощай Москва

Vi är tillbaka i småstaden efter åtta händelserika dagar i Moskva, och det susar fortfarande i huvudet av tunnelbaneskrammel och trafikbrus och benen är ömma efter alla mil vi strosat längs prospekt och ulitsor. Just nu är intrycken fortfarande för överväldigande för att sammanfattas, vi har sett hundra lökkupoler och några tusen ikoner, ett knippe gotisk-stalinistiska skyskrapor, Lenin på evig lit de parade, rymdhundarna Strelka och Belka, Tolstojs villa, rummet där Majakovskij sköt sig, ortodox påskmässa, nationalromantisk opera och lite till. Vi har ätit borjstj och blinier, förstås (och nordkoreanskt, georgiskt, uzbekiskt och azerbadjanskt), bott i tre olika delar av staden och hjälpligt lärt oss kyrilliska alfabetet för att överhuvudtaget kunna ta oss fram i stan. Fler rapporter följer sedan vi hämtat oss!

Hälsningar från Moskva!

Kreml upplyst, Isaak Ilich Levitan

Långfredag

Frälsaren, bild ej gjord av händer, circa 1360, Moskva

Glad påsk!

Samhällets stöttepelare

”De fleste mennesker er medløpere, uten dem er samfunn vanskelige å holde sammen”.

Geir Angell Øygarden, ur Bagdad indigo.

Minnenas myter

Sökandet efter den försvunne fadern hör till litteraturens urmotiv, men i Laura Restrepos roman För många hjältar berättas historien inte ur sonens perspektiv, utan ur moderns. Närmare bestämt återger mamman själv händelseförloppet för sin son genom att skildra en passion i den argentinska diktaturens skugga som slutar med kidnappning och en mardrömslik skilsmässa.

Här hittar man min recension.

Ann

Strindbergs små och stora brott

Om inte August Strindberg obestridligen funnits, och lämnat så många skriftliga bevis för sin existens, skulle det nästan ha varit svårt att tro på honom. Han är alltför osannolik för att vara en fiktiv skapelse, alltför mänsklig för att vara riktigt mänsklig – kanske är det just det som gång på gång lockar författare och regissörer att göra honom till fiktion.

”Det förefaller mig som om jag går i sömnen; som om liv och dikt blandats.” Så skriver Strindberg i ett brev till Axel Lundegård 1887 – det är en ganska vacker ironi att hans liv fortsätter bli till dikt också långt efter hans död. Brevet är en utgångspunkt för PO Enquists texter om Strindberg, som till detta jubileumsår samlats i en volym: en roman, en pjäs och en essä som tillsammans bildar ett porträtt där både extremerna och schatteringarna finns med, hela Strindbergs vida register från konstnärlig genialitet via vardaglig småaktighet till självdestruktiv och stridslysten galenskap. Liv och dikt och alla blandningar av dem.

Strindberg. Ett liv, som författaren själv kallar ”televisionsroman” och låg till grund för en dramaserie som visades 1985 (och snart repriseras av SVT), är en skönlitterär biografi som man läser som en impressionistisk spänningshistoria. Sorglig, underhållande, oavbrutet fängslande. Debutpjäsen Tribadernas natt är en klassiker som inte förlorat ett uns av sin feministiska sprängkraft eller psykologiska insikt i relationsproblematiken sedan den skrevs 1975 – och så rolig den är i all sin tragik.

I essän Målet mot Fröken Julie axlar Enquist detektivrollen och söker den hemlighet som finns förborgad i dramat: liksom i Strindbergs övriga pjäser finns det mindre brottet där för att skyla över ett mycket större. Enquist åker till Skovlyst, den danska förfallna herrgård där Strindberg med familj tillbringade den vansinniga sommaren 1888, som slutade med hot om en våldtäktsrättegång, en brådstörtad flykt till Berlin och en räddningsaktion från de radikala vännerna på tidningen Politiken. Samt fem litterära verk, varav ett Fröken Julie. Enquist blickar in i det produktiva kaoset, nystar i härvan av trådar och prövar en hypotes om den egentliga skulden.

Sanningen om Strindberg har nog ett alltför brett spektrum för att fångas inom en essäs begränsade ramar, men Enquist bidrar med några väsentliga och klargörande nyanser.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
 
Ann

Vårbjörkar

Igor Grabar, Björkallé, 1940