En promenad genom historiens skräpkammare

Oktobertorget

Den proletära diktaturen håller ännu Moskva i sitt visuella grepp. Lenin i kolossalformat tronar över Oktobertorget, Marx blickar med profetblick ut från Revolutionstorget, och flera av stadens mest framträdande offentliga inrättningar, inklusive den oumbärliga tunnelbanan, vittnar med inskriptioner och dekorationer av det mindre anspråklösa slaget om den stat som byggde dem. Ändå är det mödan värt att ta sig till Kyrkogården för fallna monument, inte långt från Gorkijparken, om så bara för att få en känsla för maktens flyktighet.

Här har sovjetiska offentliga utsmyckningar hopats till ett slags historiens suggestiva skräpkammare. Byster av Brezjnev står och vittrar intill rostande CCCP-schabrak, Gorkijs yviga mustasch mäter sig med Stalins, Lenin figurerar i alla upptänkliga poser, soldater, arbetare och bönder står skuldra vid skamfilad skuldra, och när vi vandrar genom grönområdet upptäcker jag att Mahatma Gandhi av någon anledning också förvisats hit.  

Över alla andra statyer på området höjer sig kolossen av Felix Dzerzjinskij, grundaren av den sovjetiska säkerhetspolisen, vilken förr stod utanför KGB-högkvarteret på Lubjankatorget. Trots sina väl tilltagna dimensioner är den ändå en dvärg i jämförelse med den moderna jätteskulptur av Peter den store som skymtar från skulpturparken. I Zurab Tseretelis megalomana åbäke, rest vid Moskvafloden 1997, står den store tsaren i ensamt majestät vid statsskeppets roder. Vad den statyn än vill säga är den knappast en hyllning till det nya Rysslands demokrati.  

Johan

Lenin i kubik, med Peter den store i bakgrunden