Om inte August Strindberg obestridligen funnits, och lämnat så många skriftliga bevis för sin existens, skulle det nästan ha varit svårt att tro på honom. Han är alltför osannolik för att vara en fiktiv skapelse, alltför mänsklig för att vara riktigt mänsklig – kanske är det just det som gång på gång lockar författare och regissörer att göra honom till fiktion.
”Det förefaller mig som om jag går i sömnen; som om liv och dikt blandats.” Så skriver Strindberg i ett brev till Axel Lundegård 1887 – det är en ganska vacker ironi att hans liv fortsätter bli till dikt också långt efter hans död. Brevet är en utgångspunkt för PO Enquists texter om Strindberg, som till detta jubileumsår samlats i en volym: en roman, en pjäs och en essä som tillsammans bildar ett porträtt där både extremerna och schatteringarna finns med, hela Strindbergs vida register från konstnärlig genialitet via vardaglig småaktighet till självdestruktiv och stridslysten galenskap. Liv och dikt och alla blandningar av dem.
Strindberg. Ett liv, som författaren själv kallar ”televisionsroman” och låg till grund för en dramaserie som visades 1985 (och snart repriseras av SVT), är en skönlitterär biografi som man läser som en impressionistisk spänningshistoria. Sorglig, underhållande, oavbrutet fängslande. Debutpjäsen Tribadernas natt är en klassiker som inte förlorat ett uns av sin feministiska sprängkraft eller psykologiska insikt i relationsproblematiken sedan den skrevs 1975 – och så rolig den är i all sin tragik.
I essän Målet mot Fröken Julie axlar Enquist detektivrollen och söker den hemlighet som finns förborgad i dramat: liksom i Strindbergs övriga pjäser finns det mindre brottet där för att skyla över ett mycket större. Enquist åker till Skovlyst, den danska förfallna herrgård där Strindberg med familj tillbringade den vansinniga sommaren 1888, som slutade med hot om en våldtäktsrättegång, en brådstörtad flykt till Berlin och en räddningsaktion från de radikala vännerna på tidningen Politiken. Samt fem litterära verk, varav ett Fröken Julie. Enquist blickar in i det produktiva kaoset, nystar i härvan av trådar och prövar en hypotes om den egentliga skulden.
Sanningen om Strindberg har nog ett alltför brett spektrum för att fångas inom en essäs begränsade ramar, men Enquist bidrar med några väsentliga och klargörande nyanser.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar