Kön är inte lång, men inhägnaden sträcker sig runt ett helt kvarter. När jag kommer in i byggnaden av marmor och röd porfyr möts jag av en soldat i stram givakt. Det är dunkelt, och efter några steg ser jag den upplysta glasinfattade kistan. Där ligger han, halvt overklig och blundar på sin eviga lit de parade, Sonen i den marxist-leninistiska treenigheten, och den balsamerade kroppen ser verkligare ut än på foton, tänker jag, inte så vaxartad.
När jag med kepsen i hand defilerar förbi noterar jag att han har små händer, mannen som med en höjd knytnäve dirigerade den virvelstorm som var nittonhundratalet. Och jag får en stark känsla av att Sovjetunionen ännu inte riktigt upphört att existera. Det har bara krympt ihop – som en röd superjätte reduceras till en neutronstjärna – tills allt som återstår av det en gång så mäktiga imperiet är de komprimerade kvadratmeter som ryms inom Leninmausoleets väggar.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar