Personlighetens svulst

Det här skulle kunna vara en roman av Jens Christian Grøndahl, en finstämd och melankolisk berättelse om kärlek och sjukdom mot fonden av dansk medelklass med god smak och Arne Jacobsen-lampor. Men nu är det i stället Christian Jungersen som håller i pennan och Du försvinner blir något annat än vad man möjligtvis först väntar sig.

Jungersen slog igenom 2006 med sin briljanta andra roman "Undantaget", en skickligt hoptråcklad psykologisk thriller som utvann gastkramande dramatik ur mobbing på en arbetsplats. Också "Du försvinner" hämtar spänning ur människors irrationella beteenden och dysfunktionella relationer, och berättelsen igenom lyckas författaren överraska med oväntade vändningar.

Här recenserar jag "Du försvinner".

Ann

En droppe av jordens mjölk

Som ett slags mellanvästerns Seamus Heaney återger Kooser med handfast konkretion en lantlig tillvaro av grusvägar, telefonledningar, nyplöjda fält och övergivna gårdar. Det är dikt som befinner sig nära marken och hämtar sin dröjande rytm från en värld som alltmer trängs undan av moderniteten.

 Jag skriver om Ted Kooser, samt om hans översättare Per Helges essäbok om amerikanska poeter och prosaister, här.

Ann

Hav

Nicolae Tonitza, Fiskebåt på havet

Samlarskatter

I utdragbara lådor paraderar fjärilar spetsade på nålar, för evigt sträckande ut sina färgskimrande vingar på raka led. I glasskåp ståtar bläckfiskfossil, spektrolitstycken, sjöstjärnor på glasburk, koraller, ett isbjörnskranium och en uppstoppad alligator. "Köp vad som helst som är märkligt", ska en samlare ha uppmanat sin medhjälpare, och samma princip genomsyrar denna saliga blandning där man hittar allt från en väska gjord av ett bältdjur till en grönländsk miniatyrkajak, en egyptisk oljetårflaska, en kinesisk bur för syrsor och ett flaskskepp i en glödlampa.

Jag besökte utställningen Tingen i samlandets spår på Fredriksdal, och skrev om den här.

Ann

Näckrosor

Julia Beck, Nénuphars Näckrosor

I taggtråden

Bertil Lybeck: I taggtråden

Första världskrigets taggtrådsbemängda, giftgasinfekterade skyttegravfält står ännu efter ett sekel av massakrer och terrorbombningar som själva sinnebilden för krigets absurditet. Det här var kriget som skulle göra slut på alla krig men som istället krossade en hel generation under sina brutala larvfötter och planterade draksådden till nittonhundratalets krigsförbrytelser.   

I det neutrala Sverige kunde man ännu en tid sitta i sommarpaviljongen, läppja på sitt kaffe och tänka att den civiliserade världen var en förnuftigt inrättad plats, men också till våra kuster nådde svallvågorna från det stormande havet, någon gång på ett handgripligt och samtidigt nästan övertydligt symboliskt sätt.

Läs här min recension av boken Första världskriget i svenska arkiv.

Johan

Från konstnärer till direktörer

Torekov var nu inte bara idyll – även om det är ett av de flitigast använda orden om platsen, som snart började locka till sig en bredare borgerlig publik. Att beskåda skeppsvrak var ett av turistnöjena, det gjorde till exempel Vilhelm Ekelund.

En kulmen på badlivet nåddes den heta och soliga sommaren 1914, då tidningarna rapporterade om rekordartade besökssiffror: "Den starka värmen har jagat hela karavaner af åkande, cyklande och gående milsvidt in från landet ner mot hafsstranden", skrev Båstads Tidning den 24 juli. Säsongen fick ett abrupt slut när kriget bröt ut fyra dagar senare och badstranden tömdes på folk.

Här skriver jag om boken "Här trifvas vi förträffligt!", om turismen i Torekov.


Ann

Lotass, limited edition

Är det då mödan värt att ansluta sig till Lotass fan club och sprätta upp bokens oskurna blad?
En märklig prosaupplevelse väntar, det är ett som är säkert. Lotass romaner – det känns lite vanskligt att kalla dem så – hålls knappast samman av någon kronologisk berättelse, istället är det fråga om lyriskt laddade textstycken som målar upp scenerier, frambesvärjer miljöer, frossar i beskrivningar av material, arkitektur, terräng, korsar tid och rum.

Här skriver jag om Lotta Lotass nya bok Örnen.

Ann

Karlfeldts blomsterfest

"Jag är den siste riddaren av liljan / i dessa boleriska rosentider", slår Karlfeldt fast i dikten "Tillägnan", och nog verkar han tillhöra en annan tid med sina härolder, hövdingar och hembygdshuldror. Det dalkarlarnas lustgårdsfrodiga bondland han besjöng sveptes i industrialiseringens epok in i ett dansant nostalgiskt skimmer.

Att förhålla sig till Karlfeldt är inte alldeles lätt i dag. Han befinner sig i den märkliga situationen att både vara folkligt älskad och betraktad som en lite pinsam rest från det förflutna, att på samma gång hållas levande i exempelvis tonsättningar och vara halvt bortglömd.

Karlfeldt fyller 150 i år idag. Här skriver jag om honom utifrån tidskriften Parnass och Stina Otterbergs nyutkomna essä Älska, dricka, sjunga, leva, dö.

Ann

Dylan på slottet

I takt med att Bob Dylans Never Ending Tour sträcker ut sig mot evigheten har recensionerna av hans konserter mer och mer inskränkt sig till rapporter om dagsformen. Spelningen på Sofiero i måndags ska ha liknat de båda i Stockholm i höstas, men varit mindre inspirerad.

För mig var det några år sedan sist, och när ljudteknikerna väl börjat få ordning på sina saker kan jag konstatera att Dylans röst är smidigare än på länge, att han bytt ut sin elektriska keyboard mot ett akustiskt piano (gitarr har han helt slutat spela, men munspelet hänger kvar) och att låtarna från den sena perioden av svartsynt americana nu helt dominerar repertoaren.

Hur fantastiskt det var i Stockholm vet jag inte, men nog är versionerna av låtar som Workingman´s Blues, Spirit On The Water och Forgetful Heart tillräckligt inspirerade för att kvällen ska vara minnesvärd, eller för att jag ska tycka att Dylan är på rätt spår. Det nya materialet är så starkt att han gott kan låta klassikerna vila.

Så slutar han ändå med en visserligen rejält omstuvad Blowin´ In The Wind, och kanske är det en tillfällighet som ser ut som en tanke att den äldsta låttexten för kvällen – där ”cannon balls fly” rimmar på ”hear people cry” – sorgligt nog också är den aktuellaste.  

Johan