Dikter med stora ögon

Ana Brnardics diktsamling ”Fåglarnas tillblivelse” tar sin början på en flygplats, i känslan av att betraktas som en främling. Men lika mycket är omgivningen främmande för henne, och det är utifrån uppfattningen av världen som något sällsamt och besynnerligt som hennes dikter ser sig omkring med stora ögon.
Ja, poeten tycks ha kvar barnets blick när hon betraktar ett USA där skyskrapor växer ur rotknölar, gamlingarna har frisyrer av spunnet socker och kaffemuggarna är lika stora som de jättelika träden. Bildspråket är vilt och lekfullt, som om Brnardic plockar sina liknelser ur en låda med bortglömda leksaker. Men i botten finns ett allvar: i blickfånget står en samtid där vi räddhågset spanar efter terrorister och ensamheten breder ut sig.

Här recenserar jag "Fåglarnas tillblivelse".

Ann 

Det tunga arvet

En svart tråd av nazism och fascism nystas upp när Caterina Pascual Söderbaum i romanen ”Den skeva platsen” tar sig an den egna familjehistorien. I hur hög grad är vi ansvariga för vårt arv och vad gör vi med detta ansvar? Hur ska vi handskas med skuldbördan? Sådana frågor pulserar genom romanen, som tar den personliga smärtpunkten som avstamp för en färd genom Europas mörka nittonhundratal. Det är ett försök att förstå hur all ondska gjordes möjlig, hur människor kunde leva med vad som skedde omkring dem, ja, hur de själva kunde vara delaktiga i det mordiska maskineriet.

Här skriver jag om "Den skeva platsen".

Ann

Dikter för kalla tassar

Den som lyfter på ett blad kan upptäcka en hel värld. En varelse gungar på ett strå, en annan slumrar i grönsakslandets skugga. Dikterna i Lena Sjöbergs bilderbok ”Under ett rabarberblad” (Rabén & Sjögren) zoomar in det myllrande liv som möter oss i trädgårdsrabatten eller skogssnåret, men också på soptippen och i höghuset. Det är ”verser för människor och djur” som omsluter allt som har tassar, vingar eller antenner med kärleksfulla rim.

Här en kort text om "Under ett rabarberblad".

Ann

Höst i svartvitt

Rakt ner i djupet

Robinsons berättelse om två föräldralösa systrars uppväxt är lika outgrundlig och mörkt sugande som sjön vid den nordliga lilla staden Fingerbone och prosan doftar dyigt vatten och frosthöljt gräs. Vilken inledning på ett författarskap! I ett slag gjorde romanen från 1980 Robinson till en betydande amerikansk författare. Både The Guardian och Times Magazine har haft med den på listor över de hundra bästa engelskspråkiga romanerna. Tala om andraboksångest – det skulle också dröja ett kvarts sekel innan hennes nästa roman, ”Gilead”, gavs ut.

Här skriver jag om Robinsons första roman, "Två par systrar".

Ann

Au revoir, Leonard Cohen

Vi kan inte klaga på hans sätt att ta farväl. ”I’m traveling light / It's au revoir” förklarar Leonard Cohen för oss med dovare röst än någonsin på mäktiga nya skivan ”You want it darker”, som blev det värdigaste slut som går att föreställa sig för en sångpoet som så länge varit vår vägvisare i mörkret. Men så var han också en man som kunde det där med eleganta avsked. ”Hey, that’s no way to say goodbye”, uppmanar han ömt på debutalbumet från 1967.

Så blev det dags att ta avsked också av Leonard Cohen. Här skriver jag om min långvarige följeslagare i mörkret.

Ann

Låt oss förlåta varandras dumheter

Tolerans tillhör de omistliga dragen i västerlandets självbild, och starkast lyser den när den kontrasteras mot österländsk fanatism. Står Gud inte längre på vår sida i civilisationernas kamp så gör i alla fall förnuftet det, och det kan vara lockande att föreställa sig att humanistiska värden som öppenhet och fördragsamhet alltid ingått i vårt kulturella bagage. Att så inte är fallet behöver man bara skrapa lite på ytan av västerländsk förträfflighet för att inse.

Här kommer sent omsider en länk till min text om Voltaire och toleransen.

Johan

Att älska det mänskligt bristfälliga

Det är en strålande oktobertorsdag. De solbelysta träden speglar sig i Rönneå och några gula lönnlöv singlar ner, eviga symboler för uppbrott och avsked.

Den här hösten är skilsmässor den stora kulturella snackisen. Kan det bero på att den generation som föll för den nyborgerliga vågen och trädde ringar på fingret nu sitter och blänger på varandra hos familjeterapeuten? Eller bara på att vi alla, lyckliga som olyckliga, kittlas av att blicka ner i relationsavgrunden och känna igen oss själva, eller annars tänka att det faktiskt kunde ha varit sju resor värre?

Jag skriver om Linn Ullmanns nya bok och en uppsättning av Scener ur ett äktenskap i Ängelholm, här.

Ann

När Sverige byggdes med blod

Hon är drottningen som älskade för mycket. Han är rikskanslern som inte lät sig bevekas av känslomässigt tjafs. Det är sådana som han som skrivit historien och i den har Maria Eleonora fått rollen som den jobbiga hysterikan, den fåfänga slöserskan, den överspända gråterskan vars kvinnliga nycker hotar hela nationens säkerhet. Axel Oxenstierna avfärdade henne som ”svag av naturen, mäkta given affekterna” och såg till att porta henne från allt regerande.
När Ulrika Kärnborgs roman ”Saturnus tecken” presenteras som en ”romanfantasi om Axel Oxenstierna” är det som att han vunnit maktkampen med drottningen också i baksidestexten – i själva verket är det i lika hög grad hennes roman.

Här recenserar jag Saturnus tecken.

Ann

Genregränser på glid

Är det här hösten då alla våra genreförväntningar ska ställas på huvudet? Då ingenting får vara på sin rätta plats? Vi har clowner som smyger i buskarna, en sångare som litterär Nobelpristagare och dagboksanteckningar i den skönlitterära Augustprisklassen.
Snart två veckor efter Dylanchocken verkar det inte finnas någon ände på behovet av terapeutiskt litteraturprat. Alla har en åsikt om rätt eller fel låt vann, och sällan har jag diskuterat så mycket med så många om vad litteratur egentligen är för något.

Jag kommenterar nomineringarna till årets Augustpris, här.

Ann