The real thing

Jean‑Honoré Fragonard, The Shepherdess, ca 1750

Ett lantkök i en urban lägenhet - så skulle vår marie-antionettska längtan efter "the real thing" kunna sammanfattas. Och eftersom "det äkta, naturnära och ursprungliga ligger starkt i tiden", som det heter i pressmeddelandet, är det högst rimligt att just inredningstidningen Lantliv knoppar av sig i ett nytt livsstilsmagasin: Pure.

Av att bläddra i Pure förstår man att äktheten har en särskild uppsättning markörer: tjocka stickade koftor, långa fladdrande tygsjok i färgglada mönster, runda 70-talssolglasögon, blonderade hårsvall. Ett jordnära liv utesluter inte en habegärande kravlista på den rätta rekvisitan - minns bara att konsumtionen bör vara grön.

Här skriver jag mer om magasinet Pure och vår längtan efter det autentiska.

Ann

Dimdag

Finns det något vackrare än dimma? Eller åtminstone något mer försonande en annars grå nästannovemberdag i Malmö. Till och med industriområden under rivning får ett närmast magiskt skimmer. För att då inte tala om parkerna, där träden just nu tävlar i färgprakt. Eftersom jag är så morgongrinig brukar dimman ha hunnit lösas upp innan jag blir människa under förmiddagen, men idag höll dimtäcket greppet om staden fram till kvällen. Så jag kunde ta en tur i min stadsdelspark och drömma om att det var en engelsk hed jag vandrade över.

Ann

Litteraturens dubbelspel

Kerstin Ekmans nya roman Grand final i skojarbranschen är en nästan 400-sidig kommentar till detta fenomen som på akademiska kallas "medialiseringen av författaren", en skildring av berömmelsens glamourösa baksida och ett blygsamt förslag till den skribent som skyr rampljuset.

"Vad är det egentligen för fel på underhållning?" är en fråga som ekar genom romanen, och som hörs av titeln är Ekman på uppsluppet humör i sin berättelse om ett litterärt svindleri som leder ända till de aderton.

Recension av Grand final i skojarbranschen finns här.

Ann

Bukarest i sepia

Romanen är i sig en tidsresa, tillbaka till Bukarest de sista skälvande dagarna av år 1897, men det är också en berättelse om att kastas in i en förgången tid, att hamna i en värld som egentligen redan upphört att existera. Och om det förflutnas drömmar om den värld vi själva lever i.

En man hittas i ett omtöcknat tillstånd i en skog utanför Bukarest och blir strax en gåta hela staden talar om. Han bär inte hatt, är slätrakad, har färgade skor och ser betydligt yngre ut än de 43 år han uppger. Han säger sig vara journalist, men duar folk urskillningslöst och kan inte ens kyssa på hand korrekt. Det surrar av rykten och spekulationer och varje person har sin egen teori om denne Dan Cretus hemlighetsfulla historia. Är han en långväga bedragare, en skådespelare med fruntimmersroller, en marsmänniska, eller själve Jack Uppskäraren?

Här hittar man min recension av Livet börjar på fredag av Ioana Pârvulescu.

Ann

En vardaglig utopi

Karnevalsyran på Wenzelplatsen i Prag dagarna när järnridån föll. Euforin på Tahrirtorget i Kairo under den arabiska våren. Ett politiskt lyckorus, lika kortvarigt som intensivt, knyter samman trådarna i Gellert Tamas reportagesamling En hel sekund i livet.

Det handlar om två decenniers samhällsomvandling, på gott och ont, speglad i individuella gester, fångad i enskilda röster. Framför allt är det rasismens, den etniska rensningens och ekonomiska krisens nittiotal som skildras i levande porträtt. Tamas, känd inte minst för böcker som Lasermannen och De apatiska, låter oss träffa grabben från bruksorten som kastat en hemmagjord brandbomb mot den lokala flyktingförläggningen, den arbetslösa tjejen som fått jobb som säljare av telefonsex, förortsgänget som drar omkring i betongtristessen i väntan på att något ska hända, om så bara ett slagsmål med gänget från grannförorten.

Reportaget om en förintelseförnekande skinnskalle som följer med på en resa till Auschwitz och ruckas lite grann, men bara lite grann, i sin världsåskådning, är karaktäristiskt för Tamas stil. Det mänskliga mötet, alltid präglat av respekt, ofta också av värme och humor, står i fokus. Reportern tar själv plats i reportaget, nyfiken och lyhörd reagerar han med alla sinnen på vad som händer. Han går upprymd i armkrok med den kvinnliga studentaktivisten genom ett uppochnedvänt Prag, står inbäddad i Black Armys supporterled på Råsundas böljande läktare.

En sak som demonstranterna och förortskidsen, ja, också fotbollshuliganerna och skinnskallarna i Tamas reportage har gemensamt, är längtan efter samhörighet, efter ett större sammanhang att ingå i, en längtan som kan ta sig mer eller mindre konstruktiva uttryck beroende på om de är inkluderande eller uteslutande. Dagarna på Tahrirtorget var som en utopi, säger en ung kvinna till reportern, och kanske kan man säga något liknande om Tamas reportage: att vad som gör dem så starka är att ett slags utopi, en vardaglig sådan som förtjänar namnet humanism, finns nedlagd i deras mänskliga möten.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Malmö Konstlekplats

Chris Johanson, Alright Alright (Foto: Helene Toresdotter/Malmö Konsthall 2011)

Det har pågått länge, och nu är det fullbordat. Malmö Konsthalls förvandling från ett konstens ljusa tempel till en plats där medelklassen rastar sina barn på söndagseftermiddagarna. Samtidskonsten är som gjord för det. Stora öppna ytor. Skojiga installationer. Interaktiva moment. Så märkvärdigt behöver det heller inte vara, trots den kulturella fernissan. Så länge barnen får springa av sig samtidigt som föräldrarna beskärs med en liten konstpaus är alla nöjda. De pretentiösa texterna på väggen kan man lugnt hoppa över.

På senaste utställningen är barnfamiljerna inte bara i majoritet, de är överallt. Ungarna rusar upp och nerför en ramp som täcker halva golvytan. Vad den mer ska vara bra för vet jag inte. I ett angränsande rum finns en figur med rosa garnpäls som man kan kamma med stora färgglada kammar. De pretentiösa texterna på väggen talar om ”viktiga existentiella frågor” och ett resultat som är ”kaotiskt och överväldigande”.

Misaki Kawai, Big Bubble (Foto: Helene Toresdotter/Malmö Konsthall)

Som konsthallsbesökare utan barn känner jag mig mer felplacerad än överväldigad. Jag är väl inte dum nog att tro att det här är en plats för estetiska upplevelser? Som att gå till lekplatsen och med rynkad panna betrakta gungorna och rutschkanan. Finns det möjligen ett pysselrum, helst lugnt och stilla, där jag kan ägna mig åt det sköna och sublima medan medelklassens barn utforskar samtidskonsten?

Johan

Vad som göms i garderoben

Bokmalen Marilyn

Stenar på trottoaren

i alla möjliga färger

jag stirrar ner på er

som mot horisonten -

avståndet ligger så lockande mellan oss

och jag står många våningar ovanför

och famlar efter er

med darrande fötter

En känslig och melankolisk bokmal, uppslukad än av James Joyces Ulysses, än av Carl Sandburgs Abraham Lincoln-biografi i sex delar; en självrannsakande konstälskare som skrev dikter mellan arbetspassen och startade eget produktionsbolag med höga ambitioner.

Visst är det Marilyn Monroe jag beskriver. Att hon var långt mer än en plutande pinuppa och betydligt mångsidigare än den sorglösa blondin Hollywood försökte göra henne till har väl gått upp för de flesta vid det här laget. Men riktigt hur intellektuellt sökande och ihärdigt strävande efter bildning och utveckling hon var förstår man först när man möter hennes egna ord. Boken Fragment utgår från ett par kartonger med filmstjärnans efterlämnade papper: diktutkast, brev och dagboksanteckningar, det mesta nedkrafsat i stunden. Klotter, inköpslistor och självbiografiska skisser som sammantaget bildar ett fängslande och oretuscherat porträtt av den sårbara, kunskapstörstande kvinnan med svajigt självförtroende som gömde sig i sexbombsförpackningen. Hon som maken Arthur Miller kallade ”en barfotapoet som står i ett gathörn och försöker läsa sina dikter för en hop människor som sliter av henne kläderna.”

Av materialet har det blivit en lika intressant som tjusig coffeetable-bok, undantaget ett mer än lovligt fånigt förord av den italienske författaren Antonio Tabucchi. Monroes hafsiga textstumpar blottar mörka sprickor, den sorg och de tvivel som utgör skuggsidan till de foton som alltid är lika strålande glamourösa, också när den blonderade ikonen sitter hopkrupen med en bok i knät.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Översättning Marianne Öjerskog och Viveca Melander, Norstedts)
Ann

"Det spelar ingen roll varifrån jag tar sakerna, det viktiga är vart jag tar vägen med dom"

Den sextonåriga huvudpersonen i tyska Helene Hegemanns roman Axolotl Roadkill vinglar fram i tillvaron som ett skadskjutet vilt, eller ja, för att anknyta till titeln, ett blödande trafikoffer vid vägkanten. Detta ”roadkill” heter Mifti och lever sedan mammans död ett utsvävande liv i Berlin där droger, sex och techno har fått ersätta skolan. Själv beskriver hon sig som en ”arrogant, misshandlad snorunge som koketterar med sin snobbiga trasighet och på samma gång avslöjar sin omgivnings trasighet.”

Det handlar helt enkelt om den eviga generationshistorien, i 2010-talets version.

Läs mer om Hegemann här.

Ann

Leda, lufttorkad skinka och lundellska livsparadoxer

Det är inte mörkt än. Men det skymmer på.

Hösten är på ingång. Och Den Skapande Mannen med den omättliga livsaptiten och de inre demonerna – han som i en eller annan skepnad alltid stått i fokus för Ulf Lundells romaner – har passerat sextioårsstrecket.

I nya romanen, Allt är i rörelse, heter han Joar Cirroan, Red kallad, och är fotograf, givetvis med stjärnstatus. Fast nu har han i en känsla av leda och livskris gömt undan kamerorna i garderoben. Helst skulle han vilja lämna allt bakom sig, ”rensa ut utav helvete”, men det förflutna gör sig påmint. I form av en efterhängsen bror. I form av en karriärsammanfattande ”soffbordsbok. Fem kilo” som han i ett svagt ögonblick övertalats till att sätta ihop. I form av en enastående vacker modell som suktar efter att lysas upp av stjärnfotografens blixtar.

Lundell skriver, som vanligt, mitt i strömmen av intryck. Red iakttar flyttfåglar och väder. Äter lufttorkad skinka på altanen. Dricker Chardonnay. Retar upp sig på P1. Får vindrutetorkarreglaget till BMW:n kollat. Våndas över riksdagsvalet och det nya, cyniska Sverige. Lyssnar på Dylan. Läser Kerouac. Super och nyktrar till. Umgås kravlöst med sin 35-åriga väninna.

Rätt så ofta går det på tomgång. Eller riktigare sagt: det är mestadels underhållande att vistas i Reds sällskap, men det bränner inte till förrän han lämnar sin österlenska tillflyktsort för en ensam sejour på Teneriffa och berättelsen tar fart, vilket inte minst innebär att språket vinner i böjlighet och laddning.

Vad som gör romanen intressant är framför allt det som ligger och skaver. Längtan efter samhörighet kontra frihetstörst. Behovet av myter och av att rasera myter. Uppbrottsivern ställd mot det nostalgiska ältandet av det som varit. Gamla lundellska livsparadoxer som väl inte bara angår Den Skapande Mannen utan också oss andra.

Vid ett tillfälle känner sig Red som en Beckettfigur: ”Jag har inget att säga, jag pratar. Allt är sagt. Jag säger det igen, en gång till”. Detsamma kan anföras om Lundell. Han har sagt det här förut. Nu säger han det igen. För mig får han gärna dra det ett varv till.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan