En bekväm vana ifrågasatt

Skiss av Leonardo da Vinci

Om någon ifrågasätter våra bekväma vanor blir vi lätt irriterade. Om någon ifrågasätter våra bekväma vanor med goda argument blir vi ännu mer irriterade. Desto tacksammare tar vi till oss argument som försvarar våra bekväma vanor, oavsett hur befängda de är.

En bekväm vana för de flesta i vårt samhälle är att äta döda djurs kroppar. Ett av de mest befängda försvaren för denna vana är att ställa djurs lidande mot människors. Djurvännen påstås vara okänslig för mänsklig misär eftersom hon rörs av andra arters väl och ve.

Som om man var humanist genom att käka hamburgare. Snarare är det tvärtom. Världssvälten skulle behändigt kunna elimineras om vi odlade bönor i stället för foder till slaktdjur. Lägg därtill köttindustrins bidrag till växthuseffekten och det blir uppenbart att djurs och människors lidande ligger i samma vågskål. I den andra ligger inget annat än vår bekväma vana. Kött är gott. Det tyckte jag också så länge jag unnade mig den lyxen. (Idag skulle jag sannolikt inte tycka det.)

När argumenten som försvarar vår bekväma vana tryter kommer slagen under bältet. Vegetarianen påstås vara en blödig svärmare som hämtar sin verklighetsfrämmande bild av djuren från gulliga Disneyfilmer. Men när man jämför de faktiska förhållandena i djurfabriker och på slakterier med den Sörgårdsidyll som allt som oftast målas upp av köttbranschen undrar man vem det är som tror på sagor.

Bakom vegetarismen står i själva verket inte enbart goda känslor utan också goda förnuftsargument. En modern människa kan inte förneka sitt släktskap med (de andra) djuren. Också de känner smärta och lust. Också de har behov som kan uppfyllas eller frustreras. Vi kan inte rimligen hävda att människors behov och intressen är av största vikt samtidigt som djurs behov och intressen saknar all betydelse. Att vårt intresse av att ha skinka på mackan rättfärdigar grisarnas helvete.

Vegetarianen påstås bli dum i huvudet av proteinbrist. Detta är nonsens. I vårt samhälle får de flesta människor, också vegetarianer, i sig fler proteiner än de kan tillgodogöra sig. Om dessa kommer från djur eller växter är ur näringssynpunkt likgiltigt. En lista över intelligenta människor som uttalat sig för en vegetarisk diet, från Pythagoras till Einstein, blir dessutom så lång att man börjar misstänka ett samband åt andra hållet.

Köttätarens sista utväg är att säga: OK. Jag respekterar att du gillar grönfoder, men då måste du också respektera min rätt att äta vad jag vill. Ja, jag tänker inte försöka hindra dig (eller stoppa glasbitar i din kyckling). Men djurens lidande spelar roll. Frågan hur vi ska använda världens resurser är en gemensam angelägenhet. Och ett moraliskt val är inte som valet mellan senap och ketchup.

En värld där människan inte äter kött framstår ännu som en avlägsen utopi. Jämför man varuhusens lilla (men växande) frysdisk med vegetarisk mat med det enorma (och likaså växande) utbudet av packeterade likdelar kan man undra om det någonsin kommer att vara annorlunda. Fast känner man missmod kan man ägna en tanke åt Leonardo da Vinci, som enligt uppgifter i brev och de efterlämnade anteckningsböckerna var vegetarian av etiska skäl. Samme man som på 1400-talet skissade på ritningar till flygmaskiner och undervattensfarkoster.

Johan