När jag lyssnar på Salman Rushdies "Harun och sagornas hav" som ljudbok slås jag av hur tiden kan förskjuta en boks innebörd. Denna godmodiga politiska allegori i sagoton, om diktens triumf över munkavlen och pluralismens seger över fundamentalismen, skrevs för tjugo år sedan, i svallvågorna efter fatwan mot "Satansverserna", men kan idag knappast läsas utan att man får al-Qaida och Irakkriget på näthinnan.
Här finns en asketisk kultmästare vars skugga lever sitt eget liv oberoende av hans fysiska gestalt. Associationen till ett visst spöke i Afghanistans bergstrakter ger sig av sig själv. Och när avgudabilden störtas och det besegrade folket jublar över befrielsen undrar man om någon i Bushs planeringsstab läst sagan. Eller om det var någon i PR-staben.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar