Max Ernst, L'oeil du silence 1943Den taskiga kronkursen till trots åker vi till Louisiana i Humlebaek: dit vill man när magnolian blommar i skulpturparken. Max Ernst-utställningen "Dröm och revolution" frammanar drömmar om en tid när konsten och samhället låg i stöpsleven, när allt var nytt och möjligt. Och jag känner mig ohjälpligt postmodern när jag tänker på att surrealisternas tjugotal tidsmässigt är lika avlägset från oss som Delacroix och Ingres epok var för dem. Fast likheten mellan Ernst fantastiska figurer, till exempel i "Den helige Antonius frestelse", och Hieronymus Boschs medeltida helvetesvisioner får mig att glömma allt vad tidslinjer heter.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar