Hellenistisk megalomani

Några av de mest imponerande lämningarna från hellenistisk tid finns på Turkiets västkust. Priene är en hel ruinstad från 300-talet f. Kr, vackert belägen på sluttningen av berget Mykale. Stenlagda gator med ännu synliga vattenledningar av keramik. Athenatemplets stolta joniska pelare. Agorans sammanfallna butiker. Rådsförsamlingens intakta sittplatser av sten. Den välbevarade teatern, där man inte behöver anstränga fantasin över hövan för att höra Elektras klagan eka från orchestran.

I närbelägna Didyma fanns ett berömt Apollonorakel. Alexander den store använde det effektivt i sin politiska propaganda. Oraklet förutspådde segern vid Issos och tillkännagav att världserövraren var son av Zeus. Ett sådant orakel måste förstås ha ett Apollontempel som överträffade alla andra i storlek och prakt. Bygget påbörjades i en skala som skulle fått Albert Speer att kippa efter andan, men slutfördes aldrig. Idag står det som en påminnelse om att vad våldet skapar visserligen är vanskligt och kort - men att det ibland också äger en bestående skönhet.

Johan

Ingres var aldrig i Kusadasi

Jean-Auguste-Dominique Ingres, Le bain turc, 1852-1859

Har man drömmar om Orienten - och det har jag, utan att vara det minsta postkolonialt korrekt - så är förstås inte Kusadasi platsen att vara på. Visst kan man råka snubbla över en belly dance-föreställning på någon restaurang här och där, men troligare är att kyparen spontant (nåja...) brister ut i en Michael Jackson-imitation eller att man utsätts för en "crazy staff show" (det gjorde vi).

Och visst är centrum en labyrint av basarer där man lätt går vilse, men mer än mattor, orientalistiskt tingeltangel och turkish delight hittar man ett bedövande utbud av Lacostetröjor, Gucciväskor och Adidasskor - det är kopiornas marknad. "Genuine fake watches", som försäljarna glatt stoltserar med: "Take 10 get 1 free!" Och nog har det hänt mer än en gång att vi hört moskeernas böneutrop medan vi ätit middag, men oftast har det drunknat i Tom Jones "Sex bomb" eller något liknande.
Kusadasi är britternas ölhål par preference och överallt dunkar discomusiken - efter en vecka känner jag mig helt indränkt i eurotechno. På Bar Street ligger de irländska pubarna vägg i vägg och det är ingen risk att man ska behöva missa någon match i den engelska ligan. Att få sig en stadig "full english breakfast" är betydligt lättare än att hitta en turkisk dolma.

Det är inte svårt att uppfatta en ort som den här som en bild av charterturistindustrins utslätat globaliserade inferno, där de västerländska statussymbolerna är på ständig rea och en och samma restaurang erbjuder chinese, indian, mexican, italian, steak & grill, ja och så turkish cuisine förstås, och gästerna varje kväll hoppar runt i långdans med personalen.
Men nåja, vi fick också i oss en hel del meze och lyckades till slut även dricka raki på vävda dynor till smäktande turkisk sång och baglamaspel som ackompanjemang.

Ann

I filosofins gryningsland

Resan till Kusadasis semesterhelvete, där huvudgatan heter Bar Street och hela centrum är en tryckkokare av orientalisk kitsch och påflugen kommers, blev samtidigt en resa till filosofins österländska gryningsland.

På överkomligt bussavstånd ligger lämningarna av Miletos, hemort för Thales, ofta kallad den förste filosofen, och hans efterföljare bland de joniska naturfilosoferna. Här ställdes för första gången frågan om hur världen är beskaffad bortom sinnenas omedelbara erfarenheter. Alltings urämne är vatten, sade Thales. Nej, det är luft, hävdade Anaximenes. Nej, det är något annat, som är obestämt och gränslöst, ansåg Anaximandros. Senare kom Leukippos från samma stad att påstå att allt som existerar är atomer och tomrum.

Silhuetten som syns vid horisonten från Kusadasis kust är Samos, Pythagoras födelseö. Färjan dit tar halvannan timme i maklig takt. Världen är uppbyggd enligt matematiska principer, ansåg denna föregångare till Platon, vilken också omfattade en själavandringslära och förespråkade en vegetarisk kosthållning. På hans ö reser Heras tempel ännu en pelare mot skyn.

Ännu närmare från Kusadasi är det till Efesos, där Herakleitos satt och grunnade ut sina dunkla aforismer om logos, alltings ständigt pågående förändring och motsatsernas enhet. Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod, hävdade filosofen. Med tiden förde Efesos flod, Kaystros, så mycket slam att hamnen förstördes och staden fick ändra läge. Idag ligger ruinstaden, som liksom Miletos framför allt rymmer lämningar från romersk tid, inte ens vid havet.

Johan

Ruinromantik eller Hur många antika lämningar hinner man se på en vecka?

Kolonnial stil.

Jo, vi har badat, både i poolen och i havet. Jo, vi har slappat i solstol, druckit pina colada till solnedgången och åkt båttur i densamma. Men framförallt har vi skuttat omkring bland krossade kolonner, nedfallna kapitäl och en och annan fortfarande upprest mur. Marmor, marmor, marmor - jag börjar känna mig som en ruinspotter. Och vid varje monument i spillror har jag blivit lika hänförd.

Finns det något som bättre än ruiner - framförallt i marmor och helst i sköna omgivningar - uppfyller kriterierna för det sublima? Kombinationen av mänsklighetens storhetsdrömmar och fåfänglighet, de fallna pelarna som ändå efter årtusenden trotsigt reser sig mot den klarblå himlen. Det är intryck som ger svalkande fläktar också åt en svimfärdig turist i den 36-gradiga hettan.

Ann

Next flight to Izmir...

Medelhavet, Mindre Asiens antika ruiner och Turkiets bazarer väntar på oss! (Liksom morgondagens 35-gradiga värmechock...)

För fint

I teorin gillar jag det finstämda, skönklingande och poetiska (nu pratar jag om prosa). I praktiken faller jag nog lättare för det hårdkokt smutsrealistiska eller kanske ännu hellre det rena och avskalade. Alltså typ hellre Coetzee än Le Clézio, om vi ska röra oss i nobelprisklassen.

Man känner sig närmast som en ond människa när man inte förmår uppskatta Le Clézio till fullo. Jag läste nyss "Skattsökaren", en riktigt fin roman, alldeles för fin. Här ställs det idealiska naturlivet på en paradisisk ö i Indiska oceanen i kontrast till den barbariska civilisationen i form av Första världskriget. Och jag tycker mycket bättre om bitarna som skildrar kriget, när Clézios vackra prosa möter svärtat motstånd.

En roman jag trodde jag skulle gilla men inte gjorde särskilt var Jessica Kolterjahns "Nattfjäril". Om min recension, som finns här, är oförtjänt hård kan man nog skriva det på det finstämdas konto.

Ann

Packning pågår

Ni åker väl inte ifrån mig?

Jag ska nog hitta på ett sätt att komma med.

Filosofiska poänger

Vissa filosofer (Spinoza, Kant) bygger magnifika katedraler. Andra (Bentham) bygger funktionsdugliga hus. Åter andra (Nietzsche, Wittgenstein) börjar i en ände och slutar i en annan, utan att lämna något tankesystem efter sig. En talande historia från Gunnar Fredrikssons "25 filosofer": En åhörare hävdar på en föreläsning eller ett seminarium att han fattat Wittgensteins poäng, varpå denne ursinnig ropar "Jag har ingen poäng".

Läs min recension av Fredrikssons bok här.

Johan

Symfoni i blått

Anna Ancher: Anna Ancher ved sit skrivebord, 1892

Ludvig Karsten:Det blå kjøkken, 1913

PS Krøyer: Marie Krøyer. Cyanotopi, 1891

Några blå figurationer i form av vykort, inhandlade under en konstexursion i Köpenhamn för många år sedan, upphittade nyligen i en källarröjning i Norrland. Jag har alltid särskilt älskat Ludvig Karstens kök, att färger kan leva så.

Ann

Bokmalare

Giuseppe Arcimboldo, "Il Bibliotecario"

Malmö stadsbibliotek maler ner böcker. 59 000 stycken ska bort i en första magasinrensning, därefter ska cirka 36 000 till gallras. Att omkring 30 ton litteratur hittills åkt till nermalning för att öka golvytan, göra plats för restaurang och scen och fronta med böcker så att de inte otillgängligt vänder ryggen åt besökaren - hu så otrevligt - har gjort folk en smula upprörda. Och eftersom folk inte förstår värdet av den enligt stads-bibliotekarien "demokratiska angelägenheten" av att böcker inte längre ska stå inklämda på hyllorna satsar biblioteket närmare en halv miljon på en upplysningskampanj. Slogan: ”Vi bär ut böckerna och bär in författarna.”

Ja, varför ska man läsa böcker egentligen? - det räcker ju att titta på författaren. Man undrar lite vad som händer när inte författarna är riktigt lika heta längre, ska de också malas ner?

Nå, den lilla folkstormen har gett resultat såtillvida att biblioteket kommer att skänka bort resterande gallrade böcker istället för att kasta dem i återvinningskvarnen. Det låter närmast som botgöring att bibliotekschefen själv kommer att stå och dela ut böckerna framför bibliotekets entré under Malmöfestivalen. Lördag 14-16 för den som har vägarna förbi och vill rädda en bok.

Ann

Ps. Debatten står att läsa i Sydsvenskan, bland annat här.

Vem är rädd för Ellen Key?

Ellen Key porträtterad av Hanna Pauli 1902

Denna råa och dumma Hanna Paj uppträdde som kopplerska åt fruarne. Ibland rådde hon dem att skiljas, där ett bättre parti erbjöd sig, men oftast gav hon dem vinkar om en liäson, den hon beskyddade. Hela hennes moral - för kvinnan nämligen, var denna: gör vad dig lyster, så handlar du rätt! Känner du begär, så tillfredsställ dem, och du blir en hel och sann människa.

Ur August Strindbergs "Svarta fanor".

Den som vill skaka av sig Strindbergs nidbild av Ellen Key - Hanna Paj - eller för den del dagens syn på den tantpräktiga särartsfeministen, bör läsa Anneli Jordahls roman "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)", som jag recenserar här.

Ann

Bara lite länkar

Det råder viss eftersläpning med länkar. Men här är i alla fall några hyfsat nya:

"Ett riktigt äventyr alltså, av den mörka sorten. Medan hjälten tvingas med på svindlarräder och nattliga turer till kyrkogårdar för att gräva upp lukrativa lik korsas hans väg av en godhjärtad mördare i jätteformat, en täljande dvärg, hattgossar, råttfälleflickor och en snaskälskande fabriksägare."
Läs mer om Hanna Tintis roman " Den gode tjuven" här.

"Kanske låter det hela som en övning i James Joyce-prosa eller möjligtvis en pretentiös turistguide, men romanen, om man nu kan kalla den så, är en vibrerande skildring av såväl en stad som en ung kvinnas medvetande."
Läs mer om Friedrich Christian Delius "Porträtt av modern som ung" här.

"Jag är nog inte den enda västerbottning för vilken Österbotten är helt främmande mark, bortsett från barndomens Vasabåtar. "
Läs mer om tidskriften Horisonts tema Österbotten versus Västerbotten här.

Ann

Kollision med kanoner

Jag har gett mig ut på främmande mark - i dubbel bemärkelse. Geografiskt rörde jag mig från Ljungbyhed till Djuramossa, vilket givetvis innebar en del irrande, tematiskt i militärhistoriens värld. På Ljungbyheds milithärhistoriska museum finns gamla uniformer och allehanda flygmojänger. Jag fick testa att flyga i flygsimulator: första gången kraschade jag, andra blev jag tvungen att nödlanda i närheten av Kvidinge.

Väl där tog jag en sväng förbi Tommarps kungsgård för lunch innan det var dags för Beredskapsmuseet i Djuramossa, där jag bums gick in med huvudet före i en kanon.

Här är resultatet.

Ann

Ljungbyheds militärhistoriska museum

Tommarps kungsgård

Beredskapsmuseet

Mörkrets dova hjärta

"Vad Golgata måste ha varit för medeltidens människor är Auschwitz för oss: den absoluta nollpunkten, mörkrets dova hjärta, en historisk smärtpunkt så skarp att den är svår att fixera.

Hur närmar man sig en sådan plats, ett sådant mörker, utan att banalisera? Kan man dricka en caffelatte där likvagnarna gått i skytteltrafik?"

Läs resten av min recension av Per Agne Erkelius roman "Hotel Galicja" här.

Johan

Nyckelpigorna anfaller

Nyckelpigan, ett levande smycke på bladet,
klyver den lackröda ryggen till flykt
och överlämnar sitt öde
åt en blommande luft i sällskap med fjun och pollen.

Ur Harry Martinsons "Mätaren" (Dikter om ljus och mörker)

Stora författare, små människor

Det brukar sägas att man ska akta sig för att träffa sina favoritförfattare i verkligheten. Läser man Lars Ardelius nya novellsamling “Privata liv” kan man inte annat än stärkas i den uppfattningen. Kanske bör man helst inte ens läsa om sina älsklingsförfattare som privatpersoner? Så har du föreställningar om Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen eller Goethe du inte vill ska krossas, passa dig för boken. I alla fall blir jag blir smått illa berörd av Ardelius version av RL Stevenson som på sin söderhavsö plågas av tvångstankar och lever ut sina grymma nycker.
Fast visst bör man läsa “Privata liv”. Det är en mycket fin liten bok, både på utsidan och insidan. Med sin skarpa penna gör Ardelius de stora författarna till -ofta rätt små - människor; egenkära, fåfänga, inbilska och högst levande. Det är lika respektlöst som precist, elegant som sylvasst.

Särskilt rolig är historien om Zola som inför romanen “Nana” ska studera den råa verkligheten på bordellen. Det är bara det att hans fru har propsat på att följa med. Och hon har förstås ingen aning om att bordellen inte alls är någon okänd terräng för hennes make, som har fullt sjå med att oroa sig för vad som kommer att hända ifall hans favorithora dyker upp.

Fiktion om författare är ju egentligen en rätt hopplös genre - en del rejäla magplask har ju förekommit... Få lyckas så väl som Ardelius att så friskt ge författarna liv.

Ann

Döda mästerverk?

Mme de Staël som Corinne, porträtt av Elisabeth Vigée Le Brun

”Få ting är så underbara som att drabbas av den slumrande kraften hos ett dödförklarat mästerverk.” Så skriver Horace Engdahl efter att ha läst Germaine de Staëls roman "Corinne", en gång omåttligt hyllad, därefter förpassad till bibliotekens dammiga magasin. Kanske är det helt enkelt dags för en de Staël-renässans? Bakhåll ger i alla fall ut en bok av henne i höst, "Tio år av landsflykt", om hennes resor i Europa efter att ha förvisats från Paris av Napoleon - jag känner mig högst sugen på att läsa.

Mer om Horace Engdahls förhållande till klassikerna kan man läsa i min recension av essäsamlingen "Ärret efter drömmen" här.

Ann

"Även om jorden skälver, förklarade jag / måste vi hålla oss lugna"

Edward Hopper, "New York Movie", 1939.

Den helige Johannes av Korset bar mörka glasögon

där han gick förbi på gatan.

Den heliga Teresa av Avila, vacker och sträng,

vände ryggen åt mig.

"Själsfrände", väste de. "Det är hög tid."

Jag var ett blint barn, en mekanisk leksak.

Jag var en av de bollar som döden jonglerar med

i ett av de gathörn

där gatuförsäljarna slår upp sina resväskor.

Staden liknade en väldig biograf

med dämpad belysning.

Föreställningen hade redan börjat.

Ur "Den invigde" av Charles Simic, översatt av Lasse Söderberg.

Den som känner behov av en lektion i svartsyn, läs min recension av "Skola för mörka tankar" här.

Ann

Umeå

Ann

Stärkesmark

Ann

S Fjällnäs

Ann